Jag är lite efter sekunderna. Jag andas och försöker ta en dag i taget.
Det går bättre och bättre att vända sig om när de strålskadade hatarna skäller åt mig i sina hårt surrade koppel. De står och stampar i sitt eget piss. Era stackars jävla satar. Ni pissar er ner själva. Ni byter dator för att komma åt mig. Ni byter IP nummer. Ni har gott om tid. Ni gör inget annat än jagar mig, en oansenlig poet i världsrymden. Men mina framgångar sticker i era ljuskänsliga ögon. Ni är troll och troll spricker i ljuset. Därför är detta inlägg en strålkastare.
Ni stressar runt som rabiessmittade spindlar. Ni tycks ha gjort till en plikt att ägna mig all er totala uppmärksamhet. Jag är närmast rörd över all den tid ni tycks ha till detta.
Ni är själva anonyma, bleka spöken som går rakt igenom mig. Ingen tycker om er. Ni drömde själva en gång om att vara där jag är men det är ni inte.
Varför? Därför att jag, som Eldkvarn sjunger, är bättre än er!
Jag lämnar er bakom mig. Ni är långt borta. Ni är drunknade, uppsvullna ansikten.
Stackars, stackars er. Som ägnar hela dagar åt att förfölja och hata. Som känner det varma pisset rinna ner längs benet och så försöker ni bita de som går förbi.. Ni misslyckas. Ni är misslyckade. Det sticker i era ögon att jag lyckats med i stort sett allting jag företagit mig de senaste åren.
Jag är nästan rörd över alla de som följer mitt liv och med vilket intresse de gör det; allt i ett enda syfte; att hata det jag gör och vem jag är. Jag applåderar er hängivelse. Men ni finns inte. Ni försvinner in i mörkret. Ni är som en ballong man öppnar och släpper ut luften på. Ni är lika skrumpna och meningslösa som bortkastade kondomer. Ni finns inte. Jag seglar iväg med allt det jag drömt om.
Jag samlar in vinsterna varje kväll. Det slog mig idag; jag har allt vad jag drömde om. Jag vann. Jag slutade dricka, gick ner tjugo kilo i vikt, jag får beundrapost varje dag, jag skriver böcker som berör människor, jag får skriva om italiensk fotboll i en av landets största tidningar och på nätet, jag drar massor av folk på mina uppläsningar, jag har ett eget direktsänt radioprogram i Sveriges Radio, jag vinner priser för det jag gör, mina böcker säljer fint, jag tjänar bra med pengar, jag har en kvinna som älskar mig och en stor vacker lägenhet mitt i stan. Jag styr min egen tid. Jag har en av Sveriges mest lästa litteraturbloggar, jag har världens bästa bloggläsare. Hur känns det, herr hatare? Svider det?
Hur gör ni? Samlar ni luft i era lådor? Samlar ni hat på strå? Ser ni en ful, vindögd, snedtandad hyena i spegeln? Är ni glada över att ni lever? Är ni glada över all den tid ni lägger ner på för att berätta hur mycket ni hatar mig? Vad ger det er?
Jag kommer aldrig få reda på det. För jag tänker ta bort era fotavtryck. Ni kan smyga i ert nerpissade mörker men varje gång ni tar chansen och sätter ner er fot i det här ljuset och avundsjukt försöker stjäla ljus från mig så kommer jag obarmhärtigt och varje gång ta bort alla spår av er, radera era inlägg, förbjuda era nedrunkade datorer från att ens komma i närheten av min.
Ni finns inte.
Löfte Om Tröst
