I går kom en hjälte hem.

Supportrarna höll upp stora rödmålade hjärtan mot den blå himlen. Allbäck är ett fantastiskt ödmjukt undantag i en fotbollsvärld som bara styrs av stora egon och mycket pengar.

Givetvis är han Öisare. Givetvis är vi alla Öisare innerst inne.
Kolla in sonens coola tröja: http://www.gt.se/nyheter/1.1249216/allt-handlade-om-marcus-pa-familjefesten

Jag har gjort en första intervju om nya romanen. Det är i GT som jag snackar lite om boken.

Här: http://www.gt.se/nyheter/1.1248860/birro-gor-upp-med-goteborg

Via TT Spektra finns detta att läsa också på GP: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=907&a=435941

Ultraljudsbilden ser ut som ett snitt ur rymden. Mitt i det där svarta havet tickar Minis hjärta. Plötsligt börjar han eller hon sprattla också och flyta runt, röra på armarna, sparka med benen.

Mini lever. Lättnaden blir ett stort leende. Huvudvärken släpper. Jag har bitit hål i underläppen.

Jonnas tapp är väldigt kort. Men vi har ett band knutet där. Vi drömmer och ber och hoppas och tror. Just i dag är vi tre i den här stora lägenheten.

När jag blundar ser jag vårt barn röra sig i sin rymd.

Jag väljer inte bönen, det är tvärtom. Kärleken är alltid starkare än döden. Ibland kan jag tycka att vi är galna som utsätter oss för allt det här. Men det är inget val. Livet är starkare än döden. Allting annat är ett svek. Liv och kärlek är grundförutsättningarna. Allting annat är grus. Döden är grus. Demonerna är grus. Skräcken i handbojor är också grus.

Det där tickande, lilla hjärtat är det enda som finns, det enda som betyder något.

För nästan exakt ett år sedan skrev jag en debattartikel i Aftonbladet om SJ. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Jag har nog aldrig fått så mycket ovett från alla håll, också från sådana som annars brukar hålla med mig. (Jo, en gång. När jag i saklig och lugn ton ville diskutera abortgränsen var det faktiskt värre…)

SJ anklagade mig för att ha “dålig karma.” Det var alltså MITT fel att tågen aldrig var i tid och att jag ständigt råkade ut för arroganta medarbetare och en fullständig brist på information och framförhållning. Jag står fast vid mina ord. Jag avskyr SJ. Eftersom jag är en idiot och ännu inte hunnit ta körkort så är jag fast med dem.

I går hade jag uppträtt i Ludvika. Fullsatt och fantastiskt. Som alltid i Dalarna. 16:30 går tåget från stationen i Ludvika. 23:12 är jag hemma. En sträcka på  22 mil tar sju timmar. Givetvis var tåget från Hallsberg försenat. Men också utan försening tar resan sex timmar! Det är ju för fan helt sinnesjukt.

Sista tåget från Katrineholm går 2100. Jag säger till personalen på stationen i Hallsberg att ringa bussar till Katrineholm eftersom det tidigt är klart att vi kommer missa sista tåget. Men ingen vet något. Jag föreslår att de ska ringa till tåget i fråga men ingen vet något. Igen. Jonna ringer till SJ som säger att det är någon annans ansvar. Allt är kaos. Alla vet att tåget är över en timma sent men ingen gör något. Först säger de att tåget är sent “från utlandet.” Sedan att det är “spårfel.” Det är sedvanlig nonchalans, ovilja och arrogans.

I dag möts jag av Aftonbladets fantastiska första sida som skriker ut att “Vi har fått nog nu, Sj. ”
Äntligen! Det är ju vad jag har sagt i över ett år. SJ är en statlig vinstmaskin. Det har aldrig gått så bra som det gör nu. Samtidigt är allting i kaos. X2000 tågen mellan Malmö och Stockholm är ALLTID sena. Det är ingen generell överdrift. 95 procent av tågen är inte i tid. Resegarantin är ett skämt. Och krånglig. Man får bara värdecheckar som gäller på…just det…SJ.

Jag åker med SJ för att jag måste. Jag kommer uppmana alla som kan att aldrig åka tåg, alltid åka bil. Jag kommer så fort det ges möjlighet i tid och pengar, ta körkort och räcka ut långfingret åt det där jävla företaget.

SJ har givit arrogansen ett nytt och otäckt ansikte.

Här finns min artikel att läsa igen: http://www.aftonbladet.se/debatt/article678602.ab

Här finns dagens utmärkta artiklar: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2997866.ab

Jag vill så gärna ta vår längtan och bära den i kupade händer. Jag vill så gärna att det ska gå bra den här gången. I morgon ska vi kika in till Mini och kolla läget igen.

För varje dag stegras hoppet. För varje dag kommer vi närmare drömmen men samtidigt ökar insatsen, allt som kan gå snett kommer också närmare. De där kolsvarta terrorveckorna när vi förlorade Dante och Liten.

 Jag älskar att se Jonna så lycklig och stolt. Jag älskar de små knotten som hoppet blåser in i mig, som flyger rut i mitt blod. Men jag är räddare än jag någonsin varit. Att sluta dricka var en baggis jämfört med det här.

Jag är maktlös. Jag kan bara se hoppet tända tusen eldar i Jonnas och mina egna ögon och det finns inga garantier alls. Det finns inga säkra kort.

Människor som säger sig inte behöva Gud har aldrig känt sig maktlösa.

Tack Oskar för det här tipset. Jag älskar de här människorna. Jag älskar allt de fortfarande får mig att känna. Två år till….Två fantastiska år till… http://www.youtube.com/watch?v=5Zbtly3uRhM

Den här länken kom bort lite i min plötsliga och fantastiska Dalsland kärlek i tidigare inlägg. All heder till journalisten Stefan på HD som tar upp det här igen. Kampen för ett människovärdigt samhälle fortsätter.

http://hd.se/skane/2008/07/28/marcus-birro-skam-foer-sverige/ 

För nästan exakt ett år sedan var jag i Ludvika för att ta emot Dan Andersson priset. Jag kan ärligt säga att jag aldrig känt mig stoltare än när jag fick stå på den där scenen vid stugan i Luossa och ta emot priset.

Det blev överhuvudtaget en fantastisk helg med besök i hans gamla bostad, lunch med Monika, Dans dotter.

Jag fick följa med redaktör Runnberg rakt ut i skogen och se en värld jag aldrig sett. Dalarna är hiskeligt vackert.

Jag älskar Ludvika och det här länet. Vi kom dock på kant med varandra från början. Kärleken var inte klockren om man så säger…

Första gången jag var i Ludvika kom det 6 personer till ett ställe i stan och vi blev sågade i tidningen och jagade av packade småstadsbor när vi skulle till vårt hotell. På morgonen ringde jag upp redaktören för kultursidan på tidningen som sågat oss (Krånne var med) och skällde ut honom efter noter. Jag var mycket berusad. Det är samma redaktör som nu är min arbetsgivare och samma tidning jag nu själv skriver för…

 Jag har uppträtt med en skolanpassad föreställning i tio år, säkert över tre hundra gånger. Jag minns bara några av dem. Särskilt minns jag den gången jag körde den för gymnasieleverna i Ludvika. Jag har aldrig varit med om något liknande.

1 maj i år kom det rekordpublik till sporthallen här i stan för att lyssna på mitt tal. Jag drog mer folk än Palme och Erlander. Jag fattade ingenting. Ingen fattade något. Jag vet inte vad det säger om svensk politik men jag vet vad det säger om Ludvika.

Jag är väldigt glad och tacksam över att den här staden, tidningen här, och hela det här länet gav mig chansen på enkla och klockrena villkor.

Dalarna höll fram en hand och sade ” Visa vad du kan så ska vi se vad vi tycker om det.”

Det är ärliga tag. Samma sak var det när jag flyttade till Norrköping.

Nu sitter jag på ett hotellrum i Ludvika igen. Det är Dan Andersson-vecka här uppe och i morgon tisdag uppträder jag på Brunnsviks folkhögskola, som Dan Andersson själv studerade vid en tid. Klockan 13:30 är tiden för uppträdandet.

Jag ska också äta lunch med Monika och så blir det bad i sjön nedanför skolan.

Marcus S som sköter hemsidan hittade den här länken om dagarna i Dalsland; http://www.nwt.se/ArticlePages/200807/28/20080728084002_233/20080728084002_233.dbp.asp

En kvart innan den hyrda bilen ska rulla får jag den fantastiska tanken att det kanske går att bada. Jag kastar i mina badbrallor och så styr Jonna med sedvanlig blandning av lugn och hysteriska finska omkörningar vår bil mot Dalsland. Det är långt. Sverige är stort.

 Ibland är det så svårt att tycka illa om det här landet. Som när sommaren står på tårna på sin högsta kulle och sätter ner sin flagga någon vecka innan hon börjar plocka ner sina saker och traska ner för nästa backe. Då är Sverige så vackert. Svenska städer är inte mycket att ha men naturen, det stora, avlånga väldiga landet är plågsamt högtidligt, så stolt och bara väldigt vackert.

Vi kommer fram till Håverud, en liten, liten ort i Dalsland och hotellet ligger på en liten höjd och vi möts av så vänliga människor att man kan tro att vi är utomlands. Skicka hotellpersonal från Stockholm till Håverud på en tio veckor lång kurs i hur man möter sina gäster.

Vi får ett stort rum med utsikt över sjön och jag byter om direkt och tar trapporna ner till terassen och släntrar fyra meter ner för en liten gräsmatta och så ligger sjön där, som en bön, som ett öga, som ett friskt utropstecken och jag kastar mig i och dyker några meter och det här är säkert sommarvardag för många av er, men för mig är det helt nytt. Jag har inte badat i en svensk sjö på femton år.

Det här är ju så här man ska leva. Det är ju så här man ska må. Jag simmar ut en bit och ligger där på rygg och ser himlen som en blå kakelvägg innan jag simmar tillbaka och byter om till middagen på terassen och efteråt blir det kvällsdopp och jag vill somna fort så det kan bli morgon och jag svär att jag aldrig vaknat på ett bättre humör, eller lyckligare än i går morse och det är som om all natt, allt svart sköljer av mig vid första dyket innan frukost. Och jag snackar lite med skådespelare och författare Jonas Karlsson som är där med sin familj och han är den mest nedtonade kulturarbetare jag någonsin träffat och det är fantastiskt befriande och sedan är lokalen så gott som fullsatt och uppträdandet går bra och alla böcker säljer slut och vi äter en laxlunch och hälsar på min gamla lärare i media från vackra Schillerska, Lars Kromsten, (han gav mig bara en trea, fast han var skolans bästa lärare ändå) och Charlotte från klassen och hon har en son som är lika gammal som vi var när vi gick på Schillerska och sedan hinner jag med ett dopp till innan bilen rullar mot  Norrköping igen och jag kan först inte lokalisera den där pirrande känslan men det är ren, oblandad heroinlycka.

Jag är kär i Dalsland. Här finns en artikel om tillställningen: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=809117

Nya Wermlandstidningen har också en artikel och intervju med undertecknad: http://www.nwt.se/ArticlePages/200807/28/20080728084002_233/20080728084002_233.dbp.asp

Helsingborgs-Dagblad har en artikel om kampen och FK idag: http://hd.se/skane/2008/07/28/marcus-birro-skam-foer-sverige/

Vaknar av att luften parkerat och står helt still i sovrummet. Det är marknad på torget utanför.

 I dag åker vi till Dalsland och bokdagarna där. Många fina författare närvarar. Och jag. Jag uppträder i morgon söndag klockan 1100. Mer info finns här: http://www.bokdagaridalsland.se