Jösses. Jag hade helt glömt bort dem. Men brorsan ringer och spelar den här sången i telefonen så jag måste leta upp den. Videon är suddig och ljudet är kasst men lyssna på den här låten. Vi brukade starta upp våra fester med den här. Och vi startade upp många fester på den tiden.

Rakt igenom ett mästerverk!

Kan vara en av de bästa låtarna som någonsin gjorts:

http://www.youtube.com/watch?v=rtvBBL9NEaM

Regnet sköljer över fönstren och låter som The Cure.

Katten sticker ut nosen och blir blöd och kall. Han ser på mig med lodrätta ögon och går och lägger sig under sängen. Jag kliver upp och brygger mig lite starkt kaffe. Jag står med blicken som spikar i väggen, mellan fönstren ut mot torget. Flera minuter går. Så här gammal har jag aldrig varit.

Jag är lågt stämnd, ett instrument i en låda och nyckeln är borta.

Om en vecka ska vi leta hjärtljud i Jonnas mage.

Den här veckan ska jag hänga en filt över världen och skriva bok.

Jag ska röra mig där under, som förr när man byggde hela världar under bordet i radhuset i Lövgärdet, och jag ska möblera den där världen efter eget huvud.

Hur strör man glitter över sina vardagar? Jag vet inte riktigt. Jag försöker arbeta mig till någon form av sammanhang och glädje. Jag läser Stephen King igen; Duma Key heter romanen som är fantastisk.

Jag är en bön hela jag, en enda from förhoppning om att det där hjärtat i den där lilla kroppen ska slå sina slag och att det ska gå bra den här gången.

Jag ska träna också, svettas ut alla rester av ilska och missmod.

Jag påminner mig om Stig Dagermans öde; hur han i sin dagbok dagen före sitt självmord skriver om den utsökta strömming han ätit. Men han ville inte dö. Han ville kanske inte leva men han ville nog inte dö.

Minns Cobains självmord. Den där vårdagen när jag gick ner för att köpa mjölk och möttes av löpsedlarna. All luft gick ur. Om guiden går vilse, om guiden tackar för sig och smiter iväg, vem guidar då?

Då finns det ju ingen hejd på hur vilse vi hamnar.

Fast det är kanske där vi måste hamna innan vi kan hitta fram. Till något alls.

För tjugo år sedan hade jag inte ens sett mig.

Då hade jag suttit längst fram med en kasse bärs sedan lunch. Då hade jag jämfört Thåström-tröjor med de andra galningarna längst fram vid kravallstaketet. Då hade jag snackat B-sidor med Johan och blivit packad och pissat i pappmugg.

Nu ägnas konsertdagen åt att strosa runt i Stockholm ( I Sisters Of Mercy-tröja) och käka gott på en italiensk krog i Gamla Stan. Sedan vilar vi på hotellrummet, tar en kopp kaffe och försäkrar oss om exakt vilken tid spelningen startar. Vi får beskedet “19:30″ tio över sju och kastar på oss skinnjackan (en blinkning till gamla tider) och tar en taxi till Söder och lämmeltågen av folk mot Zinkenstam. Vi hittar vår ingång (guestlist, tusen tack Pankan) och är inne på området 19:29. Exakt 19:30 kliver bandet upp på scen. Givetvis kör han en Dan Andersson sång som start. Givetvis känner jag mig fånigt stolt som Dan Andersson pristagare.

1988, för exakt tjugo år sedan, stod jag utanför Cirkus Broadway-tältet på Heden och väntade på att Thåström skulle komma ut efter spelningen. Projektet var Eldkvarns egentligen och Imperiet hade ännu inte gått ut med att man splittrats så vi var en del som var förvirrade över denna plötsliga utflykt i solo-land. Han körde bland annat Flyktsoda och fina Flicka med guld den gången. Jag såg att han hade FSLN-märke (stöd för Nicaraguas folk) och jag frågade om jag fick det. Han log och gav det till mig. Jag minns att han luktade skinn och sprit. En liten gest som betydde hela världen för mig. Jag satte på mig det där märket men tappade det i trängseln senare den sommaren under Imperiet spelningen på Liseberg.

 I går hör jag Flicka med guld igen. Det är exakt tjugo år sedan jag hörde honom spela den där låten. Då var den helt ny och outgiven. Den kom inte ut förrän ett år senare, som b-sida till en singel. Tjugo år som plötsligt bara är ett litet kliv över ett dike. Det är fantastiskt. Det är ett andetag från nu. Låtar vi älskar binder samman våra liv, får oss ta halsbrytande resor i tiden.

Ingen neråtsång är monumental. Thåström sjunger Bellman och det går rysningar genom hela kroppen. Jag är en idiot från Imperiets sista platta är fasansfullt bra. Jag är så nära att börja gråta. Sedan gråter jag lite. Det är skönt.

Det är så jävla bra. Bara en akustisk gitarr, orgel, trummor och  bas. Rätt upp och ner. Han kör till och med Die Mauer. Stockholm är vackert. Sommaren är här och jag går fram till en kille i The Mission tröja. Jag berömmer honom för hans exemplariskt goda musiksmak. Han ser nästan rädd ut. 

 Sedan tar vi tunnelbanan tillbaka till hotellet och käkar sushi i sängen. Livet är verkligen inte som förr. Men Thåström är som förr. Fast bättre.

I dag ska vi till Stockholm och kolla Thåström.

Ska ni inte dit får ni den här rätt bisarra videon att sätta tänderna i.

Låten är fantastisk. Minns när den kom och hur den gastkramade en 17-årings löst sammansatta identitet fullständigt.

Här: http://www.youtube.com/watch?v=-Y5uUYs20Hw

Aftonbladets kultursida har ju vädrat ut sina rum, fått in lite nytt folk. Det var bra. För att vara Skandinaviens största tidning har deras kultursida varit märkvärdigt begränsad, alltid korrekt, alltid rätta svar på frågor som inte ens ställts. I dag tar man ett stort grepp på författares bloggar. Den här bloggen är med.

En sådan här öppenhjärtlig granskning (låt vara onödigt syrlig) hade aldrig skett med det tidigare baktunga gubbrodret. Nu är det yngre kvinnor som styr. Ibland kan få en känsla av att kulturvärlden styrs av gubbar (Maja Lundgren) men faktum är att på de flesta tunga instanser är det kvinnor vid makten. Och lika bra det. Kulturpubliken består ju nästan uteslutande av kvinnor. I alla fall den traditionella kulturpubliken. Men fotbollsintresserade kids som säger “Jag hatar poesi men gillar dina texter om fotboll” ler bara när jag svarar “Tack, men de texterna är poesi de också…”

Kultur är allting. Definitivt är bloggar kultur. Det är på tiden att kultursidorna öppnar upp de där stängda, svett-immiga fönstren mot samtiden. För det är i samtiden man kan få tag på små gruskorn av både förgängliga och det tidslösa.

“Birro har gjort för poesin vad Kamprad har gjort för heminredningen” står det bland annat. Det är väldigt fint skrivet. Samtidigt kan jag inte undkomma känslan av att artikelförfattaren tycker att ett sådant epitet är lite löjligt. Fast det kan ju vara mina oändliga mindervärdskomplex som spökar.

Jag tycker att poesin är för viktig för att låsas in bland fint folk och kulturutövare. Jag tror att dikten, om den är bra vilket alls inte alltid är fallet, har ett egenvärde och en funktion att fylla bland människor. För att nå ut med poesin måste man slå sönder alla former och alla instängda rum. Poesin får aldrig endast bli något för den den redan ingvigde. Då har vi förlorat. Poesi är folklighet när folklighet klär sig i sin vackraste betydelse. Dan Andersson var en under sin livstid av kulturen ständigt baktalad och lätt föraktad poet. När hand dog upptäckte dessa herrar och damer hans oerhörda geneomslag på folklig nivå och då ville de ta tillbaka honom, men i just hans fall lyckades de inte. Dan Andersson är en folklig diktare. Jag älskar folkligheten i den betydelsen. Jag är mer än gärna poesins svar på Ikea…

Dessutom står det i artikeln en hel del om er som läser och kommenterar den här bloggen. Ni är med och gör den till vad den är.  Artikeln finns att läsa här

För övrigt så är Ikeapoeten gäst-DJ i kvällens Kalas i P4 som sänds mellan 19:00-20:30. Jag vår välja lite favoritmusik och så blir det lite snack också. En dryg timme senare är det Karlavagnen som vanligt.

Sedan tar jag ledigt från radion fram till 24 juli. Jag har ju en roman att skriva färdigt…

Skummar igenom lite tankar och texter i bloggvärlden och funderar en kort stund på vad ett nytt parti skulle kunna utträtta? Demokratisk, kulturell och social frihet? Ja, varför inte?!

Vad skulle det vara för ett parti? Bloggpartiet? Partiet skulle stå för kulturell, demokratisk och solidarisk frihet. Vara löst sammansatt. Stanna vid ett nätverk. Återupprätta de sociala förskringarna. Givetvis avskaffa FRA-lagen.  Vara ett mål och ett medel att komma runt alla mediala, demokratiska och kulturella grindväktare. Partiet skulle kunna fungera som en tempohöjare i förvandlingen till en ny internetanpassad demokrati. Lyfta fram bloggarna, de enskilda människorna som numer utgör den demokratiska ryggraden, här på internet.

Och det gäller allt; politiken, ekonomin, demokratin och inte minst kulturen.

Ett sånt parti skulle jag gärna vara med i.

Vardagen är här igen. Timmarna kurar ihop sig till höger i rulltrappan och jag försöker springa före till vänster men snubblar och faller handlöst. Springa nerför i rulltrappan är lite rörande.

Romanen ligger och glöder. Jag ska strax börja skyffla in mer kol i den, lägga ner all min energi i den. Och så ska jag skriva färdigt Svarta Vykort, pjäsen, också.

Om någon vecka ska vi på ultraljud och se om Minis hjärta slår. Det blir terror. Under de där två veckorna när vi slogs för Dantes liv kom det ju en sköterska in två gånger om dagen och letade efter hans hjärta. Det var den enda klockan vi behövde. Hans hjärtljud höll inte bara honom vid liv. De där hjärtslagen höll också oss vid liv. Jag vågade inte vara med de där gångerna. Jag gick ut i korrioren, lutade mitt huvud mot fönstret ut mot parkeringsplatsen och jag grät inte ens utan satt och väntade på att sköterskan skulle komma ut med sitt leende och det gjorde hon varje gång. Dantes hjärta slog. Han överlevde. Tills han föddes och dog.

Det kommer bli hemskt att sitta där och se läkaren leta efter hjärtljud. Jag ska ändå sitta kvar där och hålla Jonna i handen och hoppas att det slår sina slag.

Nu ska jag ut i den blåsiga solen.

Bläddrar i tidningen och möter en artikel om författaren Maria Sveland.

Hon har skrivit boken Bitterfittan och nu ska hon producera en radioserie som enligt henne ska vara” en motreaktion mot kärnfamiljsromantiken.” Hon vill kritisera, vad hon kallar, “det vardagliga förtrycket.” Det är givetvis kvinnan som lever i ett hetrosexuellt förhållande som här åsyftas. Det är alltid kvinnan som älskar en man som är förtryckt och det är alltid, alltid mannen som älskar kvinnan som förtrycker.

Det är en lögn som blivit en vedertagen sanning i vårt politiskt korrekta samhälle.

För det vet ju alla att lesbiska och bögpar är oändligt mycket mer jämställda.

Sveland säger att folk är trötta på “lyckohyckleriet som omger tvåsamheten och kärleken.”

Fy fan vad trött jag blir på detta obönhärliga förakt för kärlek. Det är inte normen som föraktar det udda längre, det är tvärtom.

Vad vet Sveland om min lycka och min sorg? Vad vet hon om lyckohyckleri? Jag levde mer eller mindre ensam mellan 95-03. Jag slogs för den ensamma människan. Jag slogs också mot det där lyckohyckleriet. Men det visade sig bara vara ett fyllegräl. Det visade sig bara vara nycklar till min egen olycka. Jag slogs mot tvåsamheten eftersom jag längtade efter den.

Jag tycker illa om när självutnämnda rätt-tänkare ska komma och berätta för mig att min kamp för ett drägligt liv, min överlvenad för att kunna ingå i ett sammanhang, min kamp för att kunna älska helhjärtat utan sprit, utan droger, utan skam, inte är något värd utan att jag är en del av en förtryckande härskarstab med mål och avsikt att förminska henne jag älskar.

Det är ett stalinistiskt grepp detta, att måla upp en fiende som inte finns, i avsikt att härska och söndra.

Menar Sveland att alla kvinnor som lever med en man är hycklare? Menar hon då att de egentligen längtar efter att ligga med en kvinna? Är alla kvinnor som valt att ingå i en kärnfamilj “förtryckta”? Hur vet hon det? Är det inte en aning småsint av henne att hon i sin säkert rättmätiga kamp för att alla typer av familjebildning ska räknas, anser sig tvingad att kasta skit på andra levnadssätt? Är hon sur? Är hon bitter? Vad handlar det om?

Jag hatar när kärleken dras i smutsen. Det är inte okej bara för att det är en oantastlig lesbisk författarinna som gör det. Kärleken är aldrig blind. Kärleken är heller aldrig oproblematisk. Men kärleken är ändå det mest magiska vi har i en tillvaro som gärna vill ha oss fjättrade vid marken.

Klicka HÄR

Vem är vän och vem är fiende?

Fick tips om Calle Schulmans blogg igår och läste en av de finaste hyllningarna jag läst om mig själv. Ingenting är svart eller vitt. Jag tycker om människor som bryter sig ut ur mina fördomar om dem.

Jag har aldrig förstått de anonyma skalbaggarna och deras missriktade hat. Den totala själv-degraderingen måste vara att ge sig in till någon annan och svajande ställa sig och pissa överallt. Vilket oerhört självförakt. Vilket mänskligt nederlag. Vilken oerhörd ynkedom.

Jag glömmer aldrig att när jag skrev en artikel direkt efter Dantes födelse och död på DN Debatt fick jag massor av mail från okända människor. Jag fick, förutom stöd från vänner och familj, ett enda mail från en så kallat offentlig person; Linda Skugge. Det förvånade mig. Jag hade tidigare skrivit ganska elaka texter om henne i tidningar och på andra ställen. Jag vet inte om hon alls läst dem och hade hon gjort det hade hon storheten att ställa sig ovanför dem.

Jag trodde hon var en fiende på andra sidan muren. När jag låg utblottad och bottenlöst sorgsen mitt i ingenstans var det hon och ingen annan som skrev till mig. Ingen av mina författarvänner. Inga andra själsfränder eller bekanta. Ingen av alla de som jag själv hade hört av mig till om jag läst om dem i tidningen.

Linda Skugge hörde av sig. 

Jag tycker det är stort. Jag kommer aldrig glömma det. Det var säkert ingen stor sak för henne. Hon blev berörd och skickade ett mail. Det är en enkel gest som jag aldrig kommer glömma. Därför att den förvånade mig.

Det berättar också att vi aldrig vet vilka som är våra vänner och våra finder. Vi vet aldrig innan vilka som kommer stå pall när sorgen vässar sina klor och stormen drar ihop sig, som en blåtira, på himlen.

Det kan vara bröderna Schulman som finns där som stöd nästa gång jag faller.