På söndag är all narkospersonal ledig men i morgon måste de plocka äggen ur Jonna. Så det blir ingen narkos. Heja Sverige. Heja svensk sjukvård. Efter allt vi varit med om så lyckas vi med vår sedvanliga otur pricka in en söndag. Och då jobbar inte narkospersonalen. Fråga: Varför?

Jonna måste ligga still under ingreppet. Hur fan ska det gå till efter allt hon varit med om? Jag kräks på hela det här landets förbannade jävla skitsjukvård. Jag är trött och uppgiven. Men jag är också en tönt. Jag ska samla ihop mina bitar, flyta samman, som den där polisen i Terminator 2 och vara ett stöd för Jonna för det här är en fjäder i ett rum för mig i förhållande till vad det är för henne. Jag ska vara en bra man och stå vid hennes sida. I morgon halv åtta på morgonen ska vi vara där och sedan får vi hoppas att äggen kan tas ut, att de befruktas, och att vi får chansen att bli föräldarar. På nytt.

Jag är rädd, omtumlad, förvirrad, ledsen och lite omotiverat sorglig. Det är så mycket. Det är så stort. Längtan ska rymmas bland sprutor, spray, nedreglering, äggplock, spermieprov, blodprover och nålar.

 Det är som om ett stort medicinskt rymdskepp landat och plockat med oss till en ny planet, planeten Barnlös där rödgråtna kvinnor och deras män går runt hand i hand med sorg i blick och med kölappar i händerna. Jag är trött på den här planeten men den håller oss isolerade här. Vi står vid kanten och kikar ut i den väldiga rymden.

Vi väntar på att bli upp(ut)plockade av någon, ett rymdskepp med vår flagga på. Vi vill ut i solen, ut i solen, ut i solen…

 Vi vill dra barnvagn över gatorna. Vi vill att det här hålet ska fyllas, den här oerhörda längtan, den här fundamentala, mänskliga…bristen ska få ett svar, en lösning, en uppgift som gör att den kan fyllas, lagas, leda oss över det här stormande mörkret som hotar att sträcka sina läskiga spindelben mot oss.

Det som är fundamentet i oss slår sitt trötta huvud mot tomhet.

Här har vi ett nytaget foto på oss som ska förvandla Svarta Vykort till teater. Det är regissör Gunilla Nyroos i mitten, skådespelaren Michael Ericsson till höger. Jag till vänster.

Jag minns Kulturnyheterna i Svt när boken kom. De tyckte den  var dålig. De tyckte jag var rättshaverist. Jävla as.

Jag ska skicka fribiljetter till dem som straff…

Premiär blir det i november.

 Skitsnackarna, barpersonal som spottade i vår öl innan de bar ut den, vakter som slog ner oss och höll oss kvar på marken tills polisen kom, spårvagnskontrollanter med lägervakters känsla för empati, andra nästan-poeter med slängkappa och målade naglar, psykopater i runda glasögon, polacker med kniv, överviktiga roddare med kokaintrasiga näsor, före detta flickvänner i keps och hängslen, akterseglade fiender med mögelskadade radhus, trumbadur-apor i flottigt hår; alla hade de det gemensamt att de inte lyckades se ett enda steg bakom ytan. Stigen förblev oupptäckt. Deras egen futtighet hindrade dem från att se igenom lagren av svärta. Egentligen kan man inte klandra dem. Vi gjorde det inte enkelt för dem.

Men deras hat stod aldrig i paritet med vår förvirring. Vi blev hatade för att vi blödde. Vi blev hatade för att vi höll upp händerna, vände de uppåt, och för att vi inte skämdes för det. Vi blev hatade av en hel stad för att vi inte kunde koden, inte visste hur man skulle handskas med någonting. Vi stod längst ner på botten och blev hatade för att vi vände våra ansikten uppåt och ändå orkade le. Vi blev hatade för att det stod ett kraftfält av beslutsamhet runt oss.

Vi blev hatade för att vi gjorde allt det som skitsnackarna bara kunde drömma om. Vi gjorde allt det som man annars bara läste om i böcker, lyssnade på i sånger. 

Vi sade:

- Det går inte att sitta bakom sångerna. Det går inte att ligga efter sångerna. Man måste in i de där sångerna. Man måste vidare längre, längre och längre in.

Hatarna runt om mumlade i krogköer, spottade på spårvagnen, drog kniv inne på dass, sparkade oss i taxiköer. Alla hade hört något från någon som visste att någon sett att någon av oss hade gjort något som någon annan hade hört något om. Visst. Kom igen bara. Lyft era darrande mölknävar mot skyn så ska vi se vem som vinner. Möt oss vid randen av varje natt så ska vi se vem som strålar i kapp med solen. Knacka på en bakfylledag så ska vi se vilka som är mest rädd för allting. Vi så klart. Vi bar en dröm om ett bättre liv, en värdigare stad, ett förhållande som höll, ett liv som var värt att LEVAS och inte bara transportera oss sekund till sekund. Den där drömmen glittrar och lockar som ringen. Alla vill åt den. Den är både fördärvlig och underbar.

Den där drömmen är allas väg ut ur det som står still. Den där drömmen bar vi genom alla nätter, förbi alla plågoandar, all skräck och alla tjut. Drömmen om ett bättre liv, om att komma bort från våra förbannat trånga rum, våra inrökta celler med second hand möbler och flaskor i tomflaskor i gardeoben. Livet måste vara mer än obetalda räkningar i en pappkasse och en rinnande slask och ett fönster halvöppet mot en gata där bilarna är stora som utridsdjur och folk med pengar hastar ut och in genom höga, nyttvättade dörrar av glas.

Vi var starka på darrande ben. Vi fick jämnt stryk. Vi var som en idiotisk arme´utan general som beslutar sig för att storma hela världen med tändstickor. Vi studsade tillbaka hela tiden. Vi gav aldrig upp. Vi var snabbt uppe på hästarna igen. Vi skulle framåt, vidare, det fanns fler lägereldar, fler nätter att värka ut ur den här förbannade kroppen. Vi fyllde oss med allt ljusalstrande vi kunde komma åt, och stod på översta våningen på Harrys och såg ut över Avenyn och diskuterade på allvar hur vi skulle komma att ta över den där jävla gatan, den där jävla stan, hela landet. Vi rotade igenom frälingars fickor på jakt efter nycklar till hela världen, till den här livet. Vi hade tusen frågor men inga svar.

Vi skämdes aldrig. Och vi skämdes hela tiden. När vi äntligen fick tillträde till världen, till kvinnor, fantasi och ljus, ville vi ha det hela tiden och alltid. Folk hatade oss för att vi inte kunde språket och för att vi hade dumheten och modet att våga visa att vi inte kunde.

Helsingborg är ju för vackert för sitt eget bästa. I dag har tidningen där en artikel jag skrivit:

http://hd.se/kultur/2008/05/30/debatt-ner-med-den-kulturella/

Det var en vanlig vårdag 2000. Jag satt hemma och lyssnade väl på samma musik jag lyssnar på nu och samma musik jag lyssnat på sedan 1992. Jag drack också. Jag mådde fint. Stjärnorna stod i packad men rät linje till mitt liv. Jag skulle väl ut på stan senare. Då ringde telefonen. Den där lådan folk hade förr hemma, inte mobil. Jag svarade.

- Hej, det är från Expressens söndagsbilaga och vi har en lista med Sveriges 69 sexigaste män och…

Det behövdes inte mer.

- Fy fan,frustade jag och tog en klunk öl, sånt där trams! Hade det varit kvinnor hade det nu blivit ett jävla liv. Varför ska kvinnor göra om samma misstag som vi män gjort? Är det jämnställt?

Jag hade fått upp ångan. Jag kände hur tonen gick upp ett snäpp. Jag  var på mitt domderande humör. Sju, åtta bärs och ett haltande patos är receptet. Jag läxade upp journalisten (säkert ung, kvinna, direkt från någon nykteristsponsrad folkhögskola som fått till uppgiften att ringa B-kändisen från Göteborg som alltid satt och svor i fånig keps i teve. Och svarar inte han, ring hans bror. Vem som är vem är ju lite skit samma…)

Det var tyst i luren.

- Hallå, rapade jag.

- Nu är det så här att du är med på den där listan…

Jag blev helt tyst.

- Och jag ville bara ringa och göra en kort intervju med dig om det…

Det blev världens längsta tystnad. Den pågår ännu, i en angränsande värld; det förflutna.

Jag hann inte ens rädda ett gruskorn.

- Det är ju fantastiskt, sade jag… Grymt ju!! Helt otroligt. Vilken plats?

- Nummer 21…

-Är jag Sveriges 21 sexgiaste man? Av 69…Det är ju helt grymt! Fantastiskt. Helt otroligt. Är brorsan med?

Det var han inte. Thåström var nummer 60 eller något. Jag var helt salig. Mitt engagemang i frågan, allt mitt frustande, var som bortblåst. Jag var nummer 21 i Sverige. Jag ringde brorsan och varenda polare jag hade och berättade. Den kvällen presenterade jag mig som nummer 21 för varenda människa jag mötte. Givetvis gick jag hem ensam.

När tidningen kom ut köpte jag tusen ex. Som en idiot. En fåfäng idiot.
 

Telefonen ringde och väckte mig halv sju. Man fäktar med armarna. Hjärtat slår. Man är så trött.

Solen som ett parasoll av värme utanför hotellfönstret. Helikoptrar smattrar över hustaken. Världens viktiga människor är i Stockholm. Jag tar hissen ner till en taxi som kör mig till TV4 där jag snackar lite EM i fotboll innan jag tar tunnelbanan till stationen. Nu sitter jag på tåg genom försommaren.

Romanen rullar på fint nu. Jag är lite orolig för vad mina vänner, gamla som nya, kommer säga när den trycks. Annars är det så roligt att bara skriva för sig själv, bara skriva en bok som jag själv skulle vilja läsa, hålla den ljus och faktiskt glad i sinnet.

Det är otroligt hur mycket jag minns av de där åren. Antar att det är en yrkesskada. Spelar liksom ingen roll hur packad jag var. Jag minns dofter, ljus, färger, ansikten, namn, miner, ögon, klockslag, exakta dagar. Jag minns mitt liv oerhört detaljerat. Det är både skrämmande och nyttigt. Det är en ynnest när man skriver. Det är en förutsättning. Jag sätter mig vid datorn, går ner en aning i varv, och så stiger bilderna till ytan och det är bara för mig att fånga dem och veckla ut dem; skriva ner dem.

Den här romanen kommer bli apsågad överallt. Den är allt vad en roman inte ska vara i dag; skriven av en medelålders man, humorisktisk, fylld med minne och relationer, skriven på en lättflytande prosa. Ingen kändis någonstans. Inga tolaettbestyr eller en dramtikers hummer-ätande.

Jag har redan byggt upp en kärleksrelation till den här boken. Jag tycker om människorna i den. Jag tycker om mig själv när jag skriver. Jag är bra på mitt yrke.

 Skräcken har ett oljigt ljud, som när man startar en gammal filmprojektor.

 Två gånger har jag suttit tom och blank, som en kropp bara, vid begravningsbyråns minsta kista. Det är sådant som härdar. Det är sånt som gör att man fortfarande orkar se sig om innan man går över vägen. Det är sådant som tar udden av abortivrarnas allra mest frustande argument.  Tiden för när man man rädda ett liv och ta bort det möts nu. Det är priset vi får betala för vår förbannade korrekthet.

 Sorgsna människor blir rättshaverister i en tid där ingenting ska få göra ont. Där allt som känns sopas under mattan. Vi har blivit ett folk som döljer gråten i rädsla för att inte verka annorlunda.

 Jag har inte läst om fäders sorg och saknad efter barn som aldrig fick chansen att leva. Jag har överhudtaget knappat läst fäder. De som skriver är lyckade mediafarsor på Södermalm i Stockholm som glider runt och koketterar med tidsbrist över en ljummen kaffe. Så mycket i världen som gör så ont; och samtidigt så lite som får visas för våra medmänniskor.

 Vi har en hel bakgård med ont. Vi har en hel marknadsplats, ett torg, med bortslängda kroppsdelar. I skydd av mörkret sätter Mary Shelley samman allt det där vi kastat bort och en sen natt, när vi ligger med sammanbitna käkar och sover på tablett, kommer det där monstret ut ur garderoben för att ställa oss till svars.

 Människor man minns rör sig lättare, mer varsamt. Det är som om deras ord silats på allt obetydligt. De som dog och blev kvar. De som rörde vid mig helt kort eller längre tid, på dansgolv, vid bardiskar, i sängar, men som inte lever längre. Vem skriver deras historia? Vem tar deras drömmar om en bättre framtid vidare, vem lägger korten på borden?

Det var aldrig mörkt. Bilarna hade lyktor i Stigbergsbacken. Hamnens terminaler tindrade med sina droppformade lyktor längs hela leden. Bilarna svängde förbi, fort, fortare. Stena färjorna lade ut; små inrutade världar av ljus med hastiga skuggor på däck, händer kring relingen, ett glas höjt i skål; svarta klippta pappfigurer. Vi vinkade tillbaka.

En del av de som satt på Louise, på Gillestugan, på Sejdeln, på det där vitlökshaket vid Skivhugget finns inte längre. Jag tänker på dem ibland. De som söp ihjäl sig. De som tog livet av sig, långsamt eller fort, målmedvetet eller av misstag. De som stramade upp sig när det redan var försent, som bäddade sängen och vädrade ut stanken från ännu en natt, som stod lutade mot fönsterblecket på darriga armågar och rökte och rökte, såg röken stiga mot himlen med grått, spretigt mönster utan mening. Så levde de också; som gråa mönster utan mening.

Jag tänker på dem som föll ner på spåren, framför tågen, på nysköljda halsar i tjocka rep.

Jag tänker på deras leenden, på deras rotande i fickor efter mynt, på deras trötta ögon, på deras hängande och deras trasiga kläder. Jag tänker på dem när jag spelar Haydn på hög volym och det är inte alltid jag kommer ihåg deras rätta namn, och det händer att jag blandar ihop ansikten och historier, men jag minns de allihop och jag tycker om att tänka på dem eftersom de fanns till och ibland slog följe med oss ungdomar upp för Stigbergsliden, ner mot Hängmattan och så upp igen mot Karl Johans Torg och där någonstans fanns en illegal svartklubb så dit smet vi alla in, skuggor, långa, korta, smala och breda skuggor med mycket sot och tungt på sina axlar.

Himlen ser ut som en misshandel; violett och våldsam.

Vi köper ballonger och en liten vindsnurra med en fågelholk och en liten fågel på. Sedan går vi till minneslunden.

Där blåser vi upp ballongerna och skriver Grattis Dante och Hej Dante på dem. Vi tänder lite ljus. Regnmolnen drar kniv ovanför kyrkan. Jag är nära att börja gråta hela tiden. Det är rörande.

Jonna får ett nytt, annorlunda ansikte när hon pysslar vid blommorna i minneslunden. Jag ser ut över gräsmattan, bort till stenen som står där i mitten och jag håller undan den värsta sorgen med en arm men den värsta sorgen har långa läskiga ben som sparkar mig ändå.

Jag är inte riktigt med. Jag sitter där. Jag fastnar på bild. Jag ler ett darrigt leende in i kameran. Jag kliar mig i skägget. Jag är där. Men jag är också inte där. Det är ett sätt att skydda sig så klart. Det är ett sätt att överlveva. Människan är en stryktålig art.

Sedan går vi på lokal och äter god mat. Regnet faller och människor rör sig förvirrade utanför fönstret. Det ser ut som om de ser in på oss men de speglar sig i glaset.

Stormen drog förbi. Regnet höll in sina klor. Ett försiktigt rött stråk skär längs horisonten. 

Jag önskar att vi kommer få fylla hela den här väldiga lägenheten med ballonger en dag. Från golv till tak. Jag ska skriva kärleksord på varenda en och gå runt som en trollkarl med korv och bröd och för söt saft och jag ska baka bullar som ser ut som knäskålar men smakar gott och jag ska lyfta mina barn på starka armar och jag ska springa runt i lägenheten med kroppsvarma och stinna små armar runt min hals och jag ska stupa i sängen och jaga mina barn tills de kissar på sig av skratt och jag ska öppna ett fönster försiktigt den dagen och se ut över himlen och jag ska tänka på dig Dante, och jag ska älska dig som bara en far kan älska.

Nu ligger ballongerna i den lilla rännan med blommorna vid minneslunden. Det blev ett fint kalas.

 Skräcken trycker in väggarna, är ett blankt ansikte tryckt mot fönstret. Inga ögon, ingen mun, bara blank hud full av dåligt sydda stygn. Jag somnade på tablett och vaknade vid lunch. En präst stod i rummet. Han hade inget att säga. Dante föddes och dog i dag för två år sedan. Jag höll hela tiden verkligheten en liten bit ifrån mig. I nästan två veckor slogs vi för hans liv. En sköterska kom in och lade ett instrument mot Jonnas mage. Då gick jag ut. Varje gånng slog hans lilla hjärta. Dante levde. Vi tog en timme i taget, som missbrukare, som kärlekspar gör.  Jag sov på hotell, på patientrum, hos släktingar. Fast jag sov ingenting. Föll i dvala ibland. 

För en man är det väntade barnet så oerhört älskat. En man ler åt något obestämt. Jag visste att Dante låg där inne men jag visste det ändå inte. En man riktar sin kärlek mot ett tomrum, mot en föreställning.

En del av hjärnan stängde av. Mina minnen från den där natten och de där dagarna är suddiga, som om jag druckit. Jag skyddar mig själv från de värsta bilderna; Jonnas outsägligt sorgnsa ögon när hon satt upp där i sängen och höll vår son i famnen, hans lite tilltuffsade ansikte, de slutna ögonen, näsan. Han var så lik mig. Han var fortfarande varm. Han hade kämpat så hårt. Han hade levt länge för att ha levt så kort.

Jag tog honom i famnen, jag höll honom hårt och satte mig i ett hörn och bara skrek, grät och skrek. Jag satt helt still sedan, bredvid Jonna. Jag höll Dante i famnen.

Jag hade sagt till mig själv att inte titta när han kom ut. Jag gjorde det ändå. Han var så liten och så mänsklig. Han var tyst. De bar i väg med honom. Jag vet inte vad som hände. Han hade lunginflammation. Han föddes och dog. Det är i dag för två år sedan. Jag blir aldrig den samme. I oktober samma år föddes och och dog hans syster, en regnig oktoberdag i helvetet.

Hur mycket kan en människa bära? Flera ton. Vi är strävsamma myror. Vi orkar mycket mer än vi tror. Men vi förändras för alltid. Vi blir starkare och svagare.

I dag fyller Dante två år. Hade han överlevt hade han sprungit runt här inne. Hade han överlevt hade jag suttit med honom och bergavt min näsa i hans nacke och andats in honom till han hade tyckt att pappa var en störig jävel. Hade han överlevt hade jag suttit i en helt annan värld och haft hjärtat intakt. Nu håller hjärtat bara hjälpligt ihop.

Två gånger har jag suttit vid begravningsbyråns minsta kista.

I dag fyller Dante två år. Grattis älskade lilla vän, älskade lilla son. Du ska veta att mamma och pappa tänker på dig varje dag och att det där ansiktet, den där kroppen, det där hjärtat, det där lilla ansiktet, allt det där som är du i dig, alltid kommer vara vår förstfödde son.

Älskar dig Dante.  

Jag hoppas du springer runt i din himmel i liten italiensk landslagströja och kickar boll med de andra änglabarnen som inte fick chansen att leva.

Du lämnar mig aldrig. Min tid här nere är bara en paus.

Vi ses snart.
Älskar dig.

 Kram från pappa.