Stockholm var vackert igår, i solen, i stressen.  Först var det Euro Talk med David, Johan från Expressen och Kviborg. Vi talade om fotboll och sedan vilade jag på hotellet innan det var middag med Aftonbladet-gänget, David, Ronnie, Maria och Maria som chefade, plåtade, peppade och redigerade den fina artikeln om alkohol. Vi satt i en lägenhet mitt på söder, i hjärtat av Stockholm och åt gott och drack 100 procentig blåbärjuice. Grymt gott. Vi talade om kommande artiklar också. Vi får se vad det blir.

Jag kom i kapp mig själv i taxin sedan, på kvällen. Det blev en sån där stund när allt vinner. När brickorna kommer ner som man vill. Människor log på gatorna utanför fönstret. Jag kände ett tålmodigt lugn, en sorts frid. En sorts förvissning. Jag vet inte gällande vad… Jag har ingen aning om vad den känslan kom ifrån. Jag satt med blicken på taxametern, räknade sekunder och kronor medan Mauro sjöng på dämpad volym. Jag klev av och tog hotellhissen upp till femtonde våningen där jag somnade sedan. Telefonen ringde klockan sju och jag bor högst upp och drar undan gardinerna och där ute rullar världens största Silja Line båt långsamt förbi, som en gammal elefanthona på vatten, och man kan se in i de små fönstren och någon vinkar från relingen ner till parkeringen och någon långt där nere vinkar tillbaka.

Halv åtta kom taxin för att köra mig till teve 4. Ungdomar i Rosengård utanför Malmö har samlat ihop sina favoritord, gjort en egen ordlista, fint illustrerad med mäktiga bilder. Det är litteratur-punk. Det är blommor istället för ständig taggtråd från en baktalad del av världen. Det är inga sobra kulturdamer som älskar förorten på distans. Det är deras egen verklighet. De har satt samman en bok och stoltheten gick inte att ta miste på när jag träffade två av eleverna och två lärare i sminket innan sändning. De har erövrat språket, gjort till sitt, och nu presenterar det sin bok i teve.

Läraren säger att de får vara glada om de kommer i väg på bussresa till Lund, kvällen innan har de flygit från Malmö och varit runt i Stockholm, bott på hotell och nu är de med i direktsänd teve och snackar om en bok de just givit ut. Det är grymt häftigt. Jag sitter med och stryker under det grymma i att dessa ungdomar erövrar sitt eget språk, sin egen värld. Jag säger nåt i stil med att det är litteraturens svar på Zlatan. Och det är det.

I kväll får jag ett mail från en av lärarna som berättar att de tagit flyget tillbaka på kvällen och vem kommer gående där på flygplatsen i Malmö? Zlatan. Rosengårds eviga hjälte. Han är tydligen på ett lysande humör och  läraren berättar vad jag sagt och han garvar. Jag har ingen aning om han vet vem jag är men det är grymt ändå. Och tänk vilken dag för de här kidsen, en kille i åttan och en annan i femman, som först ger ut en bok, sedan får flyga till Stockholm, vara med i teve, och på kvällen snacka med Zlatan innan de ger honom sin bok. Gissa om de kommer sova gott i natt. Om de nu alls somnar…

 Tänk att boken, en uppfinning från medeltiden, fortfarande är så vacker, så fylld med stolthet och tröst. 

Det har varit en bra dag. Jag har arbetat med romanen och fått iväg några krönikor till olika tidningar. I morgon ska jag till Gävle och på torsdag talar jag i Ludvika. På måndag nästa vecka ska jag till Stockholm på ett viktigt och spännande möte angående ett skrivjobb och så ska jag vara med i Kobra i Svt som har direktsändning om fotboll.  Plus att jag ska spela in nya krönikor till Tankar För Dagen i P1.

Livet, medborgare, livet…

Jag sitter på ett tåg som skär genom en vår som blev sommar nästan. Jag ska till Stockholm. I tidningen läser jag om en svårslagen tyranni. En man har sin dotter inlåst i 24 år. Förgriper sig. Det låter som en skräckfilm. Det lär det väl bli också. Man får parera ondskan när man läser den, hålla den på en armlängds avstånd.

Det smakar blod och hämnd på tungan, i en metallisk väl avvägd blandning.

Människor är inte människor längre.

En del har chansen men förbrukar den, får chansen igen och förbrukar den på nytt. Vad ska vi göra med dem? Vilken hämnd är tillräckligt delikat för att äga existensberättigande? Har vi som lever på avstånd från terrorn alltid sista ordet? Och varför det?

Jag vet att ett samhälle inte kan byggas eller ens vila på hämnd. Det slutar i utrotning. Det blir maffia. Men ett samhälle kan inte heller tolerera att människor som inte är människor längre sprider sin terror som svart sot, som sylvass djävulskap…

Kvällens tema i Karlavagnen är ju kvinnlighet.

Så jag letade upp honom igen. Det var ett tag sedan. Jag har inte känt behov av honom. Men han finns alltid där. Han är en av de jävlarna de kommer döpa flygplatser efter.

Jag älskar den här sången. Det är ingen sång egentligen, mer en besvärjelse. Om att gå genom shoppingcentret och var glad. Den jäveln har rätt. Vad ska man annars ha allt det här till? Fast det är svårt. Det var säkert därför han skrev den här.

Helt rätt ikväll: http://www.youtube.com/watch?v=hqQYqRgjYFI

Jag sitter på en grön bänk i solskenet i Katrineholm och är förvirrad. Jag väntar på ett tåg. Det är tågbyte. Jag hade en biljett till en vagn som inte fick följa med tåget och fick sitta i en annan utan ström och kunde inte arbeta (men jag fick en kopp kaffe) så därför bläddrade jag i en bortkastad Svd som låg och solade sig på sätet bredvid. SJ är inte kloka någonstans.

Den store dramatikern L. N. har släppt en bloggbok och kultursidorna goes bananas&speed… Lundell gjorde samma sak för några år sedan, Frukost på en främmande planet hette mordvapnet då. Tung. En bastant pjäs om allt från cyklister till muslimer. Och mycket därmellan på miljoner sidor.

Inget ont i det.

Samtidigt som den stora, fina kulturen säger sig avsky bloggar och den nya tidens allt mer personliga littertur så skrevar den hänrycktt åt den store dramtikerns dagboksanteckningar. Nore´n är den dramatiker och författare (han startade som poet) som gått hårdast åt den nya tidens vulgära uttrycksformer, som tagit striden mot själlöshet och medial snuttifiering. Nu ger han ut nästan 2000 sidor om när han går på toalletten, knullar, tar promenader, klipper gräset och skiljer sig.

Svd älskar boken. Noren är vår tids känsligaste radar står det. Vad Svd då verkar ha missat är att den här radaren funnits i flera år på nätet OCH bland litteraturen. Men då har Svd inte brytt sig.

SVT skänker bort en halvtimmas gratisreklam för boken och Noren blir intervjuad av en av de kulturprofiler (?) i boken som han tycker allra bäst om. Handplockad? Hon ser ut att vilja hångla upp honom i en mörk gränd. Det är så insmickrande och läskigt att man sitter och skruvar på sig. Kulturvärlden i det här landet är nere på Berlusconi nivå och krälar.

Krävs det att man inte blir insläppt för att kunna stå fri?

 Jag kommer på mig själv med att hålla med Belinda Olsson som tycker att förlaget som ger ut boken ( och gav ut Maja Lundgren förra året) är som Kanal 5. Det ligger något i det. Noren blir en del av en värld han i alla år sagt sig förakta och, vilket är värre, bekämpa. Samtidigt är det en tyst seger för alla oss som alltid skrivit litteratur som har låga trösklar mellan liv och dikt. Men det är en seger ingen människa på jorden (läs kulturvärlden) någonsin skulle delge oss.

Jag älskar Nore´n. Jag är uppfödd med hans pjäser. Jag kan Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud utantill. Men det här…Dagböcker mellan 2000 och 2005…Jag vet inte. Kanske är det för att jag bloggar själv. Kanske är det för att kulturvärlden nu plötsligt säger sig älska den här typen av litteratur när den hatar, hatar, hatar den i alla andra former, när inte Den Store Dramatikern, står bakom orden.

Jag sträcker in en arm in i de kulturella rummen. Men jag får utslag på den varje gång. Det är så det känns.

Jag kanske borde hålla mig långt borta. Se de lägga huvudet på sned och fylla i varandras meningar utan att jag behöver lägga örat mot deras dammiga vägg och tjuvlyssna.

Men det stod en fin grej i Svd i dag, skriven av recensenten Carl-Johan Malberg; ” Han är tragiskt fången i varje författares paradox: ingenting har värde förrän jag skrivit det- ingenting har värde när jag väl skrivit det.”

Det är författarens villkor i en enda mening.

Aftonbladet fortsätter sin serie Det Nya Tuffa Sverige. Det är bra. Man gör det stort dessutom. Hela första sidan i dag och en välskriven, skrämmande, men tyvärr allt för vanlig, text om hur den nya tidens obarmhärtiga ordning faktiskt slår, när den slår.

FK tycks gång på gång glömma att det finns en människa bakom varje siffra. Därför är sådana här artiklar nödvändiga. Vi kanske slåss i mörkret men vi slåss i alla fall. Vi som protesterar gör vad vi kan. Vi försöker göra vår röst hörd. Vi kan möta vår spegelbild med stolthet. Vi tänker fan inte låta den nya tidens meja ner oss och begrava oss i leran. Vi står upp för  vad vi tror på; ett värdigt, tolerant och solidarisk samhälle. Vi är naiva i en tid som spottar på de naiva, som föraktar godhet och medkänsla.

Det är enkelt. Det vassa hånflinets tid är just nu. Vi står för något annat, för det andra.

Här finns artikeln:

www.aftonbladet.se/nyheter/article2346595.ab

Sitter på ett hotell i soliga Karlstad. Uppträder på Centralsjukhuset här klockan 1900. Det är gratis och öppet för alla. Kom dit.

Spökdraken har fått ny luft under vingarna och flyger igen. Nu jävlar lyfter taket. Curt Malmborg har förvandlats från en retorisk gammal gråsosse till en blindgalen, stålnackad krigsmaskin. Fy fan! Nu har han slagit sig samman med en viss Björn Blomqvist som jobbar på något så fantastiskt som ” Delegationen mot felaktiga utbetalningar.” Tillsammans har de skrivit en debattartikel på DN Debatt som i stort sett går ut på att vrida klockan tillbaka till Sovjet tiden.

Alla människors lönebesked ska skickas in till Skatteverket en gång i månaden. Deras desperata jakt på den minimala andel människor som fuskar med bidragen känner inte längre några gränser. Malmborg har fullständigt tappat greppet. När jag träffade Orustfjord i Lund för en tid sedan sade han att FK tagit till sig av kritiken, av debatten jag var med och startade. Det var ren lögn. Det var ren byråkratisk jävla lögn. Orustfjord är en lögnare.

Vidare ska arbetsgivare skriva ner i en bok när deras anställda arbetar. Kontrollen ska öka överallt i samhället och av alla.

Fy fan. Det är så man vill välta över och kräkas på allting. Det är sånt här som får en att vilja lämna det här landet.

Och vad säger Reinfeldt och högern när deras frontsoldater plötsligt vill ha Sovjet. kontroll på sina medborgare, när de plötsligt vill veta allting och lite till för att en mikroskopisk andel fuskar med bidragen.

 Har de ingen skam i kroppen?

Jag har skrivit det förr och jag skrivet det igen. Det är form av inbördeskrig detta. En statlig myndighet som är satt för att värna de människor i vårt samhälle som råkat illa ut av olika anledningar, vill nu ha fullständig koll på varenda medborgare för att en mikrodel av befolkningen fuskar. Det är helt snett. Det är fel. Det är vridet. Det är bara värdelöst. Jag fattar inte hur det kunnat gå så här. Vi har blivit ett land av misstrodda och misstroende medborgare. Vi har blivit ett land av fega tjallare och nitiska byråkrater. Vi har blvit ett land av främlingar. Vi fjärmar oss från varandra när vi i själva verket borde hålla samman. Vi tjuvkikar in på grannen för att se om den jävlen är sjuk eller inte. Vi ringer och tjallar på våra egna grannar. Vad fan är det frågan om? Varför? Hela blickfånget är snett. Vi hade kunnat sitta tillsammans och se tillvaron tippa emot oss i välbehag. Men vi jagar och misstror istället. Vi hatar och låser in oss. Vi misstror varenda jävel som inte är som vi, som står bara en aning längre ner i samma hål. Men alla är som vi. Det är det mest tragiska och också mest uppenbara av alltihop.

Suck.

Här finns DN: www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=578a=763058

Aftonbladet säger ifrån, men alldeles för tyst:

www.aftonbladet.se/nyheter/article2329718.ab

Det borde gå att åtala Malmborg, Orustfjord och den här Blomqvist för totalt haverad människosyn.

Läser på nätet att Cameron Diaz blivit sjuk av sorg efter att henns pappa gått bort. Hon har sökt läkarhjälp. Hinner tänka att det är tur att hon inte bor i Sverige och att hennes ärende seglat in på FK. Då hade hon fått avslag direkt. Sjuk av sorg? Vad är det för trams? Det låter ju som något de gamla grekerna skrev dramer om. Det kan väl inte vara aktuellt i vårt fina, upplysta Sverige 2008?

Självklart kan man bli sjuk av sorg.

Har fått ett uppmuntrande mail från Wayne Hussey också. Han har bestämt sig för att jobba med texterna jag mailade i vintras. Han har ju haft en avskedsturne´med The Mission och en del solospelningar men i dag fick jag ett mail där han försäkrar att det blir av och att han tycker om det jag skickat. Jag blir så klart malligt stolt och jävligt glad.

I morgon reser jag till Karlstad och uppträder på Centralsjukhuset där klockan 1900. Märkligt ställe. Men det är Unga Reumatiker i Värmland som står bakom arrangemanget så det blir lite ur romanen Landet Utanför och en massa annat trevligt. Kan bli kul. Kom dit om du är i Värmland med omnejd.

Just nu är jag i febrigt arbete med romanen så jag klickar ur här och nu och försvinner in i den ett tag.

Jag var på radioutbildning utanför Uppsala 96. Länge sedan nu. Jag hade smugglat in tetravin (som var nytt då) i radiostudion och fyllnade till under sändning. Jag var här med Krånne och Johan 92 också. Ola bodde här då och vi var på Thåströms turnepremiär efter första Peace, Love And Pitbulls plattan. Det var väldigt högt. Teve apparater och skit. Grymt bra. Fick övekryssade getingar dagen efter. Då hade jag under natten kastat ut Olas grejer från hans studentrum. Oklar varför. Det var bara en grej jag fick för mig när jag drack ibland; att jag skulle kasta ut grejer. Vi gick ner och plockade upp sakerna. Sedan åkte vi till Stockholm där brosran slöt upp. Vi skulle uppträda på ABF, vid Sveavägen. Vi bråkade, jag och Peter. Vi var packade givetvis.

På vägen hem från Uppsala nu. Det gick bra. Eleverna verkade uppskatta det. En lärare blev väldigt blek. Jag berättar väldigt rakt på  min historia, försöker gjuta lite mod i de unga själarna. Att de ska tro på sig själva, tro på sin dröm.

Det finns så jävla många människor som av olika anledningar vill plocka drömmarna ur folk. Jag tycker det borde vara fängelsestraff på att titta en ung människa i ögonen och säga ” Oj, oj, det där kommer bli svårt. Är du säker? Kanske ska du bli något annat än författare, skådis, musiker…”

Visst är det svårt. Men just därför behövs uppmuntran. Just därför behövs ett garv och ett levande bevis på att det visst går att kompromisslöst följa sina drömmar. Jag glömmer inte ett namn. Jag glömmer inte ett ansikte på alla de som stod eller satt framför mig under min ungdom  och hånlog medan de försöke lirka ur varenda dröm ur mig. Jag avskyr sådana människor. De är bittra, andligt småväxta och illasinnade jävlar som försöker ta hämnd för sina egna tillkortakommanden, på de unga.

Det är roligt att berätta om min resa till författandet. Eleverna lyssnar verkligen. Det är skitkul. Jag hoppas jag kan vara en alternativ bild av hur en författare ser ut och låter.

Tack också till alla som kommer fram och tackar för mitt engagemang för den italienska fotbollen.  

Just nu sitter jag på ett solstrålevasst tåg genom landet. Uppträdandet i Uppsala är ändrat. Från klockan 1100 till 1300. Om nu någon av funderat på att ta er till Linneskolan där.

Jag drömde om Totti i natt. Vi spelade i samma lag. Jag passade honom. Jag blev utbytt. Mot Thåström. Den jäveln gjorde mål direkt. Sedan vakade jag med ett snett leende.

Vi läses mer i eftermiddag. Ha en fin dag och var rädda om er.