Sitter på ett hotell i Stockholm.

Har uppträtt i samband med Stockholms Stadsbiblioteks firande och utdelningen av Nordiska Rådets Litteraturpris. Jag läste lite ur Svarta Vykort och lite ur 43 Dikter, bland annat dikten om Dan Andersson. Sätter på mitt fåfänga pluskonto att jag fick skriva autografer och signera böcker medan den danska vinnaren av priset och en annan, svensk författarinna, inte skrev någon. En sömnig tillställning. Jag hoppas jag livade upp den lite. Varför, varför, varför måste alla litterära sammankomster vara så…säviga? Man längtar ju efter In Flames. Längtar efter Andrew Eldritchs darrande underläpp. Man vill slå sönder. Man vill ställa allting på rundgång.

När jag hör andra författare hylla en sinnesjuk nästan-mörderska som Solanas, vars största bedrift är att hon nästan mördade en av vår tids främsta konstnärer och skrivit en bok om att skära upp män, börjar jag gäspa och går diskret ut för att få lite luft. Jag vet inte vilka det är som sitter och talar så sövande på podiet. Men det är årets vinnare och förra årets vinnare. En av kvinnorna, den svenska som skrivit boken om Solanas,säger att hon känner sig besläktad med henne. Och inte bara det. Hon känner sig också besläktad med hennes mamma. 

Herregud, tänker jag, varför ringer ingen polisen? Stridsberg heter hon. Det är vackert namn- Men jag är rädd att hon hade knäat mig mellan benen om jag sagt det till henne. Jag behöver inte bry mig för hon hälsar inte. Jag vet inte vad jag gör fel. Det var samma när jag träffade han Kehimri i Borlänge. Han hälsade inte heller…

Gunilla Knutsson hälsar däremot. Hon är trevlig, Knutsson. En sen natt på Åland, i Mariehamn under en författarkväll talade hon lugnt och sakligt om litteraturens makt och tröst när jag låg näst intill däckad av sprit på ett annat hotellrum…Jag söp bort flyget den gången, fick ta båten. Drack drinkar med pinnar i. Jag rörde upp spriten från botten och såg det vackert oljiga simma mot ytan. I Stockholm sedan tog jag in på hotell på Söder för alla tåg tillbaka till Göteborg hade gått. Fy fan vad full jag var. Helt otroligt att jag inte bara ramlade i en gränd och blev liggandes.

Var var vi?

Jo. Så nu sitter jag här. I Stockholm. Väldigt nykter. Och på onsdag spelar Nomadteatern, för en enda kväll, en pjäs jag skrev nere i Italien 2004. Den heter Krig Hela Tiden, efter en dikt av Bukowski.

Jag drack då också. Men jag lyckades faktiskt få ihop den där pjäsen och den blev riktigt bra, då med nyskriven originalmusik av Stry Terrarie och Olle Ljungström. Tobias Almborg, som Östgötateatern lade beslag på efter den där pjäsen, och hans Teater Cayenne spelade den 2005 i Norrköping. Fulla hus. Extra föreställningar.

Nomadteaterns uppsättning är också grymt bra. Ta chansen och kom till Norrköping nu på onsdag 2 april klockan 1900 och se Krig hela Tiden. Det är den värd. Den går bara en gång. Så det är alltså ingen premiär och skit, utan den spelas en enda kväll till, den 2 april på onsdag klockan 1900 på Norrköpings stolthet, Kulturkammaren.

Biljetter ringer man och bokar på 011-10 26 94

I dagens NT fanns detta att läsa om pjäsen i dag: www.nt.se/kultur/artikel.aspx?articleid=3427016

Nomad: www.nomadteatern.se

Vinnarna i tävlingen om biljetter till Krig hela tiden finns nu på marcusbirro.se
Stort Grattis!

Läs mer om pjäsen här!

 Högerpressen (och dit hör DN) stormar vidare med sina tanks. En Pernilla Ström skriver på ledarplats att frågorna “äntligen har börjats ställas om man ska kunna bli sjukskriven för sorg?”

Hon är en lydig kugge i den ovärdiga högerns maskiner. Hon är en av den nya tidens frontsoldater.
Varför är det ingen som försöker se på frågan från andra hållet? Tänk om det faktiskt ÄR så att människor i det här landet mår dåligt. Har den tanken aldrig slagit Pernilla Ström? Hon skriver att det naturligtvis bara är lögn att vi är så sjuka i Sverige, när all forskning visar, gång på gång, att det hela tiden är en försvinnande liten del som fuskar. De flesta, och FK och andra myndigheter älskar ju att prata om “de flesta” gör rätt för sig, sjukskriver sig när de är sjuka och jobbar när de kan. Ändå vinner den här propaganden terräng. Skitsnacket att i stort sett alla fuskar. Varifrån kommer dessa lögner? Vem tjänar på dem? Det börjar bli dags att se sambandet. De börjar bli dags att lägga pusslet.

Pernilla Ström tycker uppenbarligen inte att sorg är en sjukdom. Men redan antikens författare visste att man kan bli sjuk av sorg. Pernilla Ström, vilken typ av samhälle tror du vi kommer få om människor inte tillåts sörja sina döda barn, sina avlidna föräldrar, en skillsmässa?

Ström gillar konkreta fall. Låt oss därför ta ett sådant. Om en kvinna förlorar sitt barn i för tidig födsel på söndagen. Är det rimligt att hon är på sitt arbete på måndagen? Med några värktabletter skulle hon kanske fysiskt orka. Berätta för mig, Ström. Tycker du det?

Vad tjänar då Pernilla Ström på att den kvinnan tvingas till sitt jobb med en stor svart sten av sorg i sitt bröst?
Varför är det viktigt för Ström och DN att samhället tvingar människor med sorg tillbaka till jobbet?

Jag förstår det inte.

Pernilla Ström ger uttryck för en avskyvärd människosyn. Det är ovärdigt en medmänniska. Fast från DN var väl inget annat att vänta.

Vi måste fortsätta slåss för ett solidariskt, människovärdigt och empatiskt samhälle. Det är fler än Ström och DN som gått på bluffen om fuskande medmänniskor och tror att vi inte har råd att visa solidaritet.

Här finns texten:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=578&a=755536

Nordiska Rådet delar ut sitt stora litteraturpris ikväll på stadsbiblioteket i Stockholm. Jag är med på ett hörn och uppträder klockan 2000. Hela grejen startar klockan 1900. Jag kör 20 minuter så det blir kort och förhoppningsvis koncentrerat.

 Världens alla förbannade tråkmånsar får bara inte ha rätt. Jag vill verkligen att alla låtar man hört, att alla böcker och dikter man läst, alla samtal man haft; att allt det där inte ska ha varit förgäves utan visa sig vara sant alltihop.

Den romantiska drömmen är ingalunda bara en dröm, den finns på riktigt.

Sådana som vi äger makten att visa för världens alla förbannade tråkmånsar att tvåsamhet inte nödvändigtvis behöver betyda nedbrytande vardag, slentrianmässig ömhet eller iskalla krig. Sådana som vi vet också vad det vill säga att tappa varandra på styrka och färg. Vi har öppnat varandras kranar och bara gått därifrån. Det stod inte ens hink under. Allt som var vi, rann ut. Vi har slagit sönder allt det som varit hållbart hos varandra. Vi har pillat i varandras sår, vi har inte kunnat låta bli. Utan att till en början varit medvetna om det har vi hjälps åt att plocka ner det som varit liv, ljus och kärlek hos varandra, som när man plockar ner skyltarna efter en rea man hoppats mycket på, men som ingen haft råd att gå på.

 Romantiker har blivit ett skällsord i en tid när allt handlar om minsta motståndets lag. Vi ska helst lalla oss genom tillvaron utan att känna varken sorg eller glädje. Livet har kapats i bägge ändarna och inte mycket finns kvar

Livet är inte en schlager eller en allsångskväll. Livet är tusen gånger starkare och intressantare än så. Alla människor är romantiker. Det är min fasta övertygelse. Går det att leva sitt liv på ett annat sätt?

 Ingen kan vara likgiltig inför ett mysterium.

Nu sätter Nomadteatern upp pjäsen “Krig hela tiden” i Norrköping! Pjäsen har sålt för fullsatta hus under hösten i Eskilstuna och spelas nu i Norrköping den 2 april klockan 19:00 på Teater Bråddgatan! Nu har du chansen att vinna en av 10 biljetter. Allt du behöver göra är att svara på frågan:

Vad heter huvudpersonen i pjäsen Krig hela tiden?

Mejla in svaret till krighelatiden@marcusbirro.se Skriv “Tävling” i ämnesraden. Vinnare lottas bland de som skickat in rätt svar.

LÄS MER OM PJÄSEN HÄR!

Vi är många som tagit striden. Vi är många som faktiskt försökt göra våra röster hörda, som tagit vår medborgerliga plikt och rättighet på allvar och faktiskt försökt protestera mot en ny obarmhärtig tids skoningslösa människosyn. Just därför blir man både arg och förtvivlad när man läser hur regeringen lyssnat på all denna folkliga vrede. Man har inte lyssnat alls. Man dundrar på med sina tanks. Jag vet inte hur ni fungerera men jag känner bara att jag blir ännu mer förbannad. Och jag är glad för det.

Här:
www.aftonbladet.se/nyheter/article2121397.ab

I dag fick vi det bruna kuvertet från landstinget. Vi är med i racet. Vi har fått recepten. Vi har fått mappen. Vi har fått telefonnumren. Det har blivit verkligt. Vi ska få hjälp att skaffa barn. Trots att det inte är något fel med oss, med våra kroppar. Trots att alla testresultat visar på att vi är över medel. Visst är det lite skönt manligt att behöva skriva det. För det är viktigt. Det är fan inget fel på mig. Inte på Jonna heller. Ändå blir vi inte gravida. Men nu ska vi få hjälp. Det händer att jag funderar på hur svårt det kan bli om de två försök vi har från landstinget misslyckas. Fast sedan tänker jag på hur Dante såg ut, hans tyngd, hans värme, hans slutna ögon, hans näsa, hans hud och hur jag klarade det. Det var på gränsen vid något tillfälle när jag spilldes ut på golvet i sorg, men jag klarade det. Jag överlevde.

Jag överlevde ett halvår senare när mardrömmen startades på nytt, som en gammal projektor från helvetet, som grus som får liv, som sot när sot tar gestalt av en man med benvita handskar och iskalla gula ögon…

 Jag överlevde de dygnen. Jag klarar det här också. Jag ska orka vara det stöd jag behöver vara. Livet rusar vidare. Jag står still. Jag slår vakt om mina vardagar. Jag blir äldre. Jag skriver och skriver och skriver mig till en plats där ingen kan nå mig. Inte ens jag själv. Jag skriver mig bakåt i tiden.

Livet handlar om värdighet, om heder, om stolthet och om att ha gjort allt som stod i ens makt för att lyckas. Jag vill vädra ut mörkret, smälta den förbannade snön.

Jag hoppas det blir vår snart.

De fattigaste barnen i Sverige blir allt fattigare. Nyheten presenteras lösryckt ur alla sammanhang. Allting presenteras lösryckt i Sverige. Men ingenting är lösryckt. Allting hänger samman. Allting är ett enda pulserande hjärta. Det är en del av nedmonteringen; FK, AF, sjukvården, Bris, fattigdomen. Allt hänger samman.  Allting ska tjäna ett syfte. Allting ska bära sig själv, kultur och medmänniskor. Det är ett plågsamt andligt mörker som vi rusar in i. Människovärdet ligger skrynkligt till. Människovärdet är en utspottad kärna, är en stank i trapphuset…

Vi har en galopperande själslig massdöd på ingång. Vi mår skit i det här landet. Eller tror ni att alla fuskar? Alla som nu lever precis på gränsen, alla som tar piller för att orka med vardagen. Varför är det ingen som frågar varför vi mår så dåligt, varför vi irrar som blinda gengångare över fälten?

Vi riktar vapnen inåt istället. Vi går över mjuka kroppar. Vi krigar oss fram till ett stelt leende i mungipan. Vi dövar oss.

Snön faller. Och vi med den.

Sitter på ett hotellrum i Stockholm. Det är vinter ute. Minusgrader. Jag minns en påsk när jag satt med Ola och de andra i en park vid Redbergsplatsen och vi letade efter en parkbänk som Cornelis Vreeswijk enligt sägen suttit en hel natt på. Vi hittade den aldrig utan drack upp vår öl i grönsgräset istället. Det var vår då. Det är vinter nu. Jag har suttit i teve och pratat fotboll i Canal +.

I morgon är jag inbjuden att hålla någon form av andlig spaning i SR P1. Vi är några stycken som ska sia lite om var andligheten och sökandet tar vägen i framtiden. I morgon efter 0800 någon gång.

Det kommer fortfarande fram människor och tackar för artikeln i Aftonbladet. Det är fantastiskt. Jag blir glad och stolt. Jag är också glad att Aftonbladet såg den här möjligheten i mig, såg att jag kunde skriva den här texten. Jag är så trött på ständig misstro. Jag är trött på alla jävlar som envisas med att misstro min förmåga. Inklusive mig själv. Jag är fan värd allting gott som händer. Jag har slavat i hundra år i skuggan för minsta framgång. Den kommer, blinkar till och är borta. Framgång är som eldflugor. Man sitter en hel kväll och väntar, längtar. Man lägger hakan i handen och hoppas. Och så är den där, så blinkar den med allt sitt guld, med all sin eld, och man ler helt kort, i några sekunder och sedan är det mörkt igen. Framgång är en hastig blinkning i mörkret. 

Nu betyder det som varit ingenting. Nu måste jag vidare. Nästa projekt. Nästa bok, nästa pjäs, nästa föreställning. Den 2 april kommer Krig Hela Tiden i Nomadteaterns verison till Norrköping och Kulturkammaren. Och den 10 april uppträder jag på Skandiateatern i Norrköping.

Nu ska jag käka lite popcorn och glo på teve. Som vanligt folk.