Jag måste skaffa körkort. Jag vill verkligen också ha friheten att packa ner lie kläder i en väska och sedan bara vrida om nyckeln till frihetsmaskinen. Två lyktor, två ögon, rakt ut i natten.

En väg som leder både hem och bort. Mest hem. För det ju hem vi längtar. Jag älskar romantiska föreställningar om vad livet kan vara för något. Livet kan vara en lång kedja av gråa ovädersmoln till vardagar. Men det kan också vara verksamt sagoskimmer, kan vara att vakna i en stad och somna i en annan.

Jag har haft mycket kul sittandes bredvid i bilar på väg genom sommar och vinter, genom länder och städer. Jag har kastat ut mynt genom fönstret för att bli av med min skuld. Jag har druckit massor av öl.

Friheten har varit påtaglig för mig medan man sett regnet komma och gå, sett solen bryta fram och dansa i vattnet på vägbanan.

Jag har fastnat i snöstormar och varit med om att slira undan för älgar och rådjur.

Men jag har aldrig suttit vid ratten. Jag har bara fått åka med. Och att sitta bredvid kan aldrig riktigt vara samma sak som att styra själv. Det är lite grann som när man blev äldre och var på Liseberg och insåg att farfars bilar styrde sig själva och att det inte spelade någon roll hur mycket jag vred och vände på den där ratten. Det är en besvikelse som sitter i…

Våra vardagar är så hårt inrutade. Ibland kan det räcka med bara drömmen om frihet för att timmarna ska börja sjuda, glittra nästan. Tankarna på en fulltankad bil, en packad väska, älsklingen vid sin sida, är det som håller en igång, är det som klär ett leende på ens läppar medan man trängs med de andra surmulna åskmolnen på bussen, på tunnelbanan, i rulltrappan i gallerian. Världen skriker åt oss att det är fult att fly. Ändå vill vi det.

 Ändå drömmer vi stilla om att höra syrsans sång i natten när vi smyger ut med ingenting annat än vårt bultande hjärta och öppnar garageporten så stilla vi kan och när hjulen svänger ut på vägen, på gatan utanför vårt hus så är vi i en enda sekund fortfarande helt fria att bara fortsätta köra, att inte svänga in till jobbet, dagis eller skola, utan faktiskt bara fortsätta, ta bron över vattnet, fortsatta över ett platt Danmark, bli omtumlad av tyska monsterbilar på Autobahn, och köra längs Alpernas fot, bara stanna när vi måste, och till sist kliva ut vid en taverna i Toscana och sjunka ner under ett parsoll i solen och känna hela den svenska vintern, hela den grådaskiga svenska grusiga, och gråa vintern, rinna undan som smutsvatten, förvandlas till en liten hård sten i vårt hjärta.

Att vi sedan alltid följer skyltarna och svänger av där vi ska, varje morgon, i hela våra liv, är en annan historia. Att vi förblir lydiga, duktiga kuggar i någon annans maskineri fast vi har kraften och hjulen att ta oss därifrån, det är en annan historia. Men ibland kan drömmen om drömmen vara en dröm nog.

Det är svårt att se vänner man haft omkring sig länge som vuxna. Det är som om de låser sig någonstans kring tjugo. Man blir gråare och lite tröttare men det spelar ingen roll. Man är alltid runt tjugo. Man häpnar, drabbas av svindel nästan, när man inser att man är närmare fyrtio än trettio. Man fylls av förundran, av skräck och hjälplöshet. Man fylls också av lika delar varsam ömhet och bottenlös avsky. Man blir rädd och gömmer undan. Man staplar förundran och förvirring.Man öppnar en internetimporterad tysk öl i trädgården och börjar som i blindo flytta de där pappfigurerna man ställt ut.  Man stökar runt i sina drömmar från ungdomen, jämför dem med hur det blev, och man vinner aldrig.

Man jämför sig med andra och räcker aldrig till. Man förlorar alltid. Likafullt fortsätter man att jämföra sig med andra. Och förlora igen.  Till sist sätter somliga av oss ett värde i att förlora, att aldrig räcka till. Vi blir vår brist. Vi blir en del av hålet. Vi käkar oss själva innifrån. Vi blir vår egen cancer.

Dalarna är Sveriges vackraste landskap. Jag skriver i Dalarnas Tidningar varje onsdag. Det gör jag rätt i.

Så här ser det ut idag: http://www.dt.se/kultur/article284925.ece

 Jag tror varje människa har en kraftkälla full av möjligheter. Alla äger nyckeln till allting. Men alla är kanske inte lika lyhörda. Det kostar att lägga örat mot rälsen som leder inåt.

Kreativitet är heller inte bara att sitta i sitt tornrum och skriva böcker. Kreativitet är en elegant framspelning av Romas Francesco Totti, är problemlösning, är modet att bryta dåliga mönster. Kreativitet är att odla sina träd och växter, att påta i trädgården medan känslorna av vanmakt, disharmoni och förvirring långsamt släpper sina gastkramande grepp.

Att låta sig inspireras av en god bok, en bra film. En fantastisk middag, en elegant dukning, att ta en kaffe på piazza Navona i italiensk kostym är kreativitet. Liksom skrattet i vardagen, en vanlig blåsig, regnig eftermiddag på gågatan i Halmstad.

 Att se möjligheterna när regnet gurglar långfinger i stuprören klockan halv åtta på morgonen och SJ har ställt in just ditt tåg igen. (Jodå. Det hände i dag igen. 1024 från Nkpg till Sthlm inställt. Den dåliga karman är skrämmande verklig…)

 Du har två systrar i blodet. De är båda lika vackra, deras kyssar smakar lika gott men där den ena av dem tar livet av dig, hjälper den andra dig till själslig utveckling, arbete och lycka.

Du måste lära sig leva med båda dessa systrar. De är en del av dig. Du är både gryning och sönderfall. Du är både uppbyggelse och förstörelse. Du är både total ödeläggelse och det första spadtaget i jorden. Du är både med och motmänniska. Du är bro och båt. Du är storm och stiltje.

Det är inte lätt, detta att vara människa.

Jag kräks på alla Bob Dylan sentimentala proggare i gummistövlar som tror att deras ungdom är unik.

 Att deras småskaliga trevanden är viktigare än våra, vi som kom efter, vi som fick leva i allt det som de förstörde. Det är egentligen helt enastående hur fasanfullt effektiva de varit i sin historieförfalskning. Många av oss som var unga i början av nittiotalet fick ingen röst, hade inga blommor i håret, ingen knastrig vinylskiva om förändringar i vinden. Vi fick det som blev över. Det var inte mycket.

Vi har heller inga språkrör eftersom vi splittrades så tidigt, eftersom det vi blev lämnade med, verktygen vi fick, inte räckte till att både skapa oss en framtid och nu, i efterhand, beskriva den. Vi har köpt och gått på bluffen om att vi kom ifrån varandra. Det är vad makten vill. Att vi ska leva åtskillda och söndrade, att vi ska böja på våra gamnackar. Det är vad makten vill; att vi ska knyta våra nävar i fickorna, att vi ska lämna in vår tipskupong och skura lägenheten varje lördag, att vi ska hålla oss borta från sammnhang.

Makten vill ha oss söndrade, förvirrade, hjälplösa, naiva och rädda. Och vi är det. Eller rättare; vi tror att vi är det när vi i själva verket är starkare än någonsin, när vår förmåga står i zenith och vi har alla kort på hand. Vi skulle kunna stjälpa allting åt sidan, se allting tippa mot oss, men vi rör inte vid det som glittrar ens en gång. Vi rör inte vid våra egna liv annat än när vi måste och då är det med kalla, reumtatiska fingrar vi rör vid det, som något dött, som om vårt eget liv är okänt för oss.

Vi har ingen gemensam röst men det hindrar inte att vi låter fortfarande, lite ostämt, lite tyst, men låter gör vi och vi har en hel värld här inne vi också. Vår ungdom är lika mycket värd som de förbannade fyrtiotalisternas. Vi skramlar när vi rör oss, allt vi varit med om väger, tynger ner våra steg, lämnar häpnadsväckande djupa steg i leran.

 Jag slutade dricka sprit och frigjorde några extra timmar varje dag, några extra dagar varje vecka, några veckor till på året. Det är helt otroligt vad mycket jag får gjort, och hur mycket bättre allting blir, nu när jag är nykter.

Allt och inget är förändrat. Jag är fortfarande jag. Jag är samma människa som när jag drack. All den oerhörda mängd tid och kraft som jag ägnade åt att ljuga och förställa, (mest för mig själv) och all den tid som gick åt att förstöra mig själv, den riktar jag nu istället uppåt, utåt. Jag arbetar nu med samma invelse och kraft som jag tidigare förstörde mig på. Jag behöver inte ljuga eller förställa längre. Det är magi.

Människor är väldigt bra på att tygla sig själva i det här landet. Men det bor en mästare i dig också. Glöm ditt namn, som din far och mor för länge sedan blinda reste åt dig. Lär känna dig själv på nytt, se dig själv som en främling och du ska ännu en gång lära dig tacksamhet. Du är en magiker du med. Du vet den där minuten när du lagt undan boken och precis släckt lampan. Det ryms många sanningar i det där mörkret. Då stiger en del av allt det du gömt undan mot ytan och du kan nästan känna din egen oerhörda förmåga sockra sin smak på din tunga.

Jag älskar mitt arbete. Att få ynnesten att skriva böcker, blogg, krönikor, dikter, föreställningar, artiklar, pjäser.  Jag vill begrava mig i mit arbete som skriftställare. Att sätta ord på känslor och förvrring, kaos och förälskelse är det häftigaste jag gjort. Jag är så glad att ni vill läsa och att ni vill lyssna.

Jag hoppas också ni inte trycker ner er egen skaparförmåga allt för långt ner i era inre gömmor, eftersom den då hotar att bryta sig ur och gå bärsäkargång. Inre ödeläggelse är den värsta formen av ödeläggelse.

Lägg armen om era demoner och ni ska se de skifta från sotsvart till djupaste kärleksrött och ni ska se att livet ha så mycket mer att erbjuda än bara vardagar som kommer och går,

 Jag var i Halmstad och uppträdde i fredags. De har ett fantastiskt bibliotek där. Det var utsålt. Fullt med folk överallt. Senare blåste stormen mot mig stationen och ombord på tåget mot Norrköping ( som alltså fick backa tillbaka till Alevsta och en hotellnatt där) såg jag en man drömmande blicka ut genom fönstret.

Han verkade inte bry sig om förseningen eller stormen utanför. Han bara satt där med blicken någonstans långt borta, i det förflutna kanske, i en bättre värld, vad vet jag…

 Jag hann tänkta att han kanske är en av av alla dem som undantrycker sina förmågor, som låter vardagen skjuta upp allt av värde till i morgon. Många människor förtränger sin längtan och sin kreativitet. De blir destruktiva istället, siktar med pilbåge inåt, in mot allt det svarta inuti. De slår sig själva utan att det syns. Du kan nämligen aldrig ingonera den mängd energi och den kreativitet som du blivit given. Den måste ta sig uttryck på något sätt.

Missbruk är en form av energifördrivning. Att vara destruktiv är andra sidan av kreativitets mynt. Det gäller att singla det där myntet rätt. Det gäller att hålla demonerna i sina kedjor. De kan skrika och skramla, de kan skrämmas och hota men håller du dem i sina kedjor kan du börja ägna dig åt att samla ihop allt det svarta du spillt ut på förstörelse och rikta kraften utåt, mot arbete, uppbyggnad, skapande och ljus istället. Det är häftigt när det händer.

Det är mäktigt när man inser att man har en kraft i sig som kan ta en vart man vill. Vår vän på tåget är kanske en av alla medborgare i det här landet som somnar varje natt med energiläckage, som förtränger sina förmågor men inte inser det själv utan istället blir sorgsen.

Hans blick och ösregnet utanför fönstret sjöng samma sång.

Åkte hiss med Gudrun Schyman i går kväll. Hon önskade god natt innan hon klev av på sin våning. I kväll en annn sorts Gudrun, eller en släkting snarare. Jag är i stormens öga. Strandsatt sitter jag på ett hotell i Alvesta. Jag skulle egentligen sänt Karlavagnen i detta nu men SJ backade tillbaka tåget genom skogen hit till Alvesta och sedan försvann alla anställda så jag tänkte; Tja, det är ju mitt eget fel. SJ har ju en gång för alla konstaterat att jag har dålig karma. ( I Aftonbladet förra året.) Detta är straffet för att ha varit en sten på rälsen i mitt förra liv.

Jag förstår mycket väl att det inte är SJs fel att det är storm i Sverige. Men det är ända lite märkligt att SJ varje gång verkar helt handfallna. Man har ingen plan. Barnfamiljer blev sittande utan information timme efter timme. Ingen vet något. ”Vi ringer men ingen svarar” säger man.  Man får inte göra något utan att fråga någon högre upp först. Man har ingen plan. Killen här på hotellet berättar att det händer flera gånger per år att det är kraftig storm och att passagerare blir strandsatta på hans hotell. Men SJ står med rena ansikten, lika förvånade varenda gång.

Nåja. Jag har ju haft mitt krig med SJ. Och som sagt, det här är mitt eget fel…

Det är antagligen också mitt fel att den skånske SJ-mannen ropade ut “Okej….vi har en buss med sjuttio platser som står där borta…” till ett fullsatt tåg med 350 personer. Resultatet kanske ni undrar? Kalabalik. Totalt kaos. Folk som slänger på sig väskor och jackor och springer som idioter för att hinna med bussen som går…Vart? “Norrut…”

Det är mitt fel. Jag har dålig karma. Jag har tydligen så dålig karma att ingen jävel på SJ informerar någon av oss alla som blir kvar på tåget vad som kommer hända. Personalen verkar istället tycka det är lite spännande, som när man var liten och sov över på lekis.

Jag vet inte. Jag tycker det är lite märkligt att SJ alltid tycks råka ut för allting för första gången. Skaffa för helvete en plan att tillgå i sådana här situationer. För de inträffar ju! Flera gånger per år.
Jag antar att jag får ta mitt straff för min dåliga karma, men barnfamiljerna, pensionärerna, det unga, nyförälskade paret, fyllot i första klass vagnen?
Får de också skylla sig själva?

Jag tog mina väskor och gick hit till hotellet. Om Gud är god sover jag hemma i morgon natt.

Rapport på Svt toppar nu på morgonen med nyheten att det ska bli lättare för gravida kvinnor med komplikationer att få sjukskrivning. Det är över ett år sedan jag skrev en artikel som krävde detta. Det är fanimig på tiden.

Också Aftonbladet håller elden vid liv; http://www.aftonbladet.se/debatt/article1890910.ab

Heder!

Det är spännande förändringar varje dag just nu. Det lönar sig att reagera.

Ikväll handlar Karlavagnen om inspiration och kreativitet. I alla dessa former.

 Det blev en väldigt kort debatt. Anledningen får ni fråga Svt om. Jag vet faktiskt inte.

Jag är fortfarande uppriktigt intresserad av hur FK försvarar sin hårda linje. Varför man gör det. Om man gör det.

Jag gjorde så gott jag kunde och tyckte jag fick sagt en del av det jag ville säga.

Jag hoppas jag lyckades en aning med att vara en röst åt alla er som slåss för er rätt, er värdighet och er heder där ute.

I dag fredag klockan 1200 uppträder jag i Halmstad, Stadsbiblioteket där. Lunchföreställning med andra ord. På kvällen är det Karlavagnen.

Jag är i mina gamla kvarter, nära Svingeln, i Göteborg.

Lite längre bort på gatan som hotellet ligger på, låg mitt rum i världen under nästan tio år. 21 kvadratmeter förvirring. Nu har jag ett hotellrum som är dubbelt så stort.  Livet är synnerligen märkligt.

Och det regnar och blåser i Göteborg.