Jag ska inte bli högtidlig. När jag drack var jag ofta det. Helt oprovocerat dessutom. Det blev sällan bra.

Det har varit ett fint år på många sätt. Jag har fått tre priser, Nöjesguidens pris för Årets Läsning, Dan Andersson priset och nu, idag, Årets Östgöte 2007.

Jag gav ut en bok, Svarta Vykort. Började sända Karlavagnen. Började skriva om italiensk fotboll på Svenska Fans.

Jag vill från hjärtat tacka alla som läst och skrivit denna blogg. Som är en del av den. Tusen tack till alla Er som glatt sig med mig för mina priser. Det är mäktigt att ni tar er tid att faktiskt berätta för mig att ni blir glada å mina vägnar. Det är helt otroligt. Jag blir lika löjligt glad varje gång. Bara så ni vet.

Ett extra tack just idag till alla Er som röstade på mig som Årets Östgöte. Grazie.

Vi syns, läses och hörs 2008. Då jävlar blir det åka av.

Marcus Birro har röstats fram till Årets Östgöte 2007 av SR Östergötlands lyssnare! Lyssna på segerintervjun och läs mer på:

sr.se/cgi-bin/ostergotland/program/artikel.asp?ProgramID=2034&Artikel=1775247

STORT GRATTIS!

Tack! Och stort tack till alla som röstade! Stolt är jag!

 I dag, på årets näst sista dag, medverkar jag i Supersändag i Canal +. Tiden är 1410.

I morgon, själva nyårsafton, hörs jag i tankar Inför Dagen 0650 i SR P1. Samt intervju och nyårstext mot tolvslaget i SR P4.

________________________________________________________________________

Marcus Birro är nominerad till årets Östgöte av SR Östergötlands lyssnare! Gå in och rösta på honom på ända fram till nyårsnatten:

sr.se/cgi-bin/ostergotland/program/artikel.asp?ProgramID=2034&Artikel=1775247

Det går även att ringa in på nyårsafton mellan 8:00-11:00 till Telefonväxeln: 011-495 41 90

/webbansvarig

Det är i slutet av året. Bara några få dagar kvar. Jag har skakat runt i burken och sett smulorna hoppa runt där nere. Dags att sammanfatta. Dags att trä upp det här året som ett smultron på ett strå. Obs! Detta är min blogg varför listan kommer ta språnget från mitt eget liv,

Alltså:

Årets konsert: The Mission i Göteborg.

Årets Bok: Liseys Story av Stephen King. Och TXTR- Thåström.

Bok Alla År: På Spaning Efter Den Tid Som Flytt-Marcel Proust

Årets Dag: När jag fick Dan Andersson Priset

Årets revansch: När jag fick åka ner till Göteborg i januari och ta emot Nöjesguidens Pris för Årets Läsning; “För människor som betytt extra mycket för Göteborg under 2006.” Jag flyttade från Göteborg 2004.

Årets Skam: AF, Försärkingskassan, alla jävlar som beter sig som nitiska spårvagnskontrollanter, som går igång på att sätta åt människor. Bödlar som vrider åt tumskruvarna.

Årets Mest Saknade 1: Lars Forssell.

Arets Mest Saknade 2: Ingmar Bergman.

Årets Mest Saknade 3. Nils Liedholm.

Årets Mest Underskattade: The Missions platta God Is A Bullet

Årets Mest Överskattade: Allting annat.

Årets Festival: Peace&Love

Årets Svenska Län: Dalarna och Östergötland. Jag känner mig märkligt hemma i båda.

Årets Resmål: Roma och Venezia.

Årets Göteborg: Göteborg.

Årets Mat: Alla restauraunger längs Via Governo Vecchio i Rom.

Årets Upptäckt: Thaimat.

Årets Hemsida: www.marcusbirro.se Marcus Stenberg som gör den sidan och kickade igång mig att skriva den här bloggen är värd all respekt.

Årets Kväll Under Tour Is A Bullet: Karlstad.

Årets Fuck You Stad: Helsingborg.

Årets Träning: Fastspikad cykel på gym.

Årets Tar Det Här Aldrig Slut: Manchester Uniteds seger mot Roma.

Årets Nära Huden: Johanna Sällströms självmord

Årets Blogg: Finnjonna

Årets Rysning: När Curva Sud sjunger Roma, Roma innan matchen mot Cagliari.

Årets Brott: Träningsbyxor utomhus när man inte tränar.

Årets jubel: När Pannuci nickar in 2-1 mot Skottland på övertid och Italien är klara för EM 2008.

Årets You Tube: Tottis straffmål mot Australien 2006.

Årets Radio: Karlavagnen i SR på fredagar.

Årets Teve: Mitt möte med Tranströmer. Brosans grejer. Life On Mars. Italiensk Fotboll.

Årets Lyrik: Tranströmer, Öijer, Södergran, Ekelöf, de ännu outgivna poeterna som skickat sina texter till mig.

Årets Fegaste: Sjukvården som inte tog debatten i samband med att Svarta Vykort kom ut.

Årets inavel: Kulturvärlden. Som alltid.

Årets Förbannade Grindväktare: Kulturnyheterna i Svt.

Årets Promenad Runt Alla Kulturella Grindväktare: vulkan.se. Alla läsvärda bloggar.

Årets Stad Under Tour Is A Bullet 2: Varberg.

Årets Förhoppning Inför 2008: Rättmätig uppsakttning. Att pjäsen Svarta Vykort blir bra. Att samarbetet med Östgötateteatern blir bra. Att romanen blir bra. Barn. Revansch.

Det kommer en dag i varje mans liv då han måste köpa en kostym. En noga utprovad, snyggt skuren och givetvis italiensk kostym. Så är det bara.

 Nu har den dagen kommit. Jag trivs i kostym. Men jag har aldrig ägt en egen. 1991, när jag tog studenten, lånade jag Krånnes kostym. Sedan har jag inhandlat halvblaskiga varianter på Myrorna men inte förrän nu en helt egen, och ny, kostym.

Jag ska sitta i den under 2008 och arbeta hårt och målmedvetet.

Tiden planar allt brantare och hårdare. Jag vill hinna med så mycket. Det är enda nyhetslöftet jag tänker ge; att arbeta ännu mer.

Kaos är granne med Gud diktade Stagnelius. Ordning, harmoni och perfekt balans är bara ett radhus ifrån kaos, förvirring och apati.  Jag vill se ut genom stormens öga. Jag älskar den rasande, bitande vinden som sliter i märgen. Jag skriver som bäst när jag lyckas hålla mig flytande på det stormande havets högsta våg. Vid stiljte och frid blir jag lätt rastlös, sitter sysslolös med fötterna dinglande vid vattenytan. Det märkliga i kråksången är ända att längtan efter frid, efter harmoni och balans hela tiden skvalpar runt hjärtat, som en vattengrav runt en stor, svart borg.

Jag älskar att gå i katolska kyrkor. Jag älskar hela tanken på bot och bättring, på förlikelse med mina synder, mina brister.

Jag hämtar en sorts bakvänd näring ur mina brister.

När jag kliver ut i solgasset igen, efter en stund i en katolsk kyrka, är det som nivåerna av kaos och ordning är återställda. Det brukar bara vara ett kort tag innna det mesta är kaos igen, men det är fantastiska minuter. Jag tror frid egentligen handlar om att dra ifrån, mer än att lägga till. Vi bär omkring på så mycket dökött från det förflutna, så många naiva förhoppningar, så mycket litenhet. Frid är en bödel som frigör oss från allt detta meningslösa kött från en svunnen tid.

Svenska kyrkor ser ut som skolmatsalar. Det finns ingen frid där. Bara en sur föreståndare i brun filtkjol som spelar opassande musik och dricker kallt kaffe ur en trasig termos.

Ilskan och revanschen, den ständigt närvarande och fåfänga bekräftelsen är drivmedel i mitt liv. Frid är något jag söker men egentligen inte vill finna. Vem vill sitta nöjd och tandlös i en grönskande trädgård mitt i livet? Allt sånt kan vänta. Tystnad, kontemplation, frid och lugn i sinne är för gamlingarna, är för senare dagar, är något för döden.

Jag längtar efter frid men jag vill inte ha den.

Det kanske bara är julen men jag känner en allt starkare dragning åt katolicismen. Andligheten, konsten, bilderna, språket, Gud.  Det hänger samman på något sätt. Jag får svårare och svårare att bortse ifrån, vända bort mitt ansikte ifrån det jag känner när jag är i en katolsk kyrka i Italien, när jag tänder ljus där. Jag ser på de biktande kvinnorna och männen med avund i blicken. De har något jag saknar. Jag kan till och med förstå Påvens storhet.

Jag har kommit att uppskatta uppfostran, värdighet, tolerans och ett innerligt bemötande. Jag tycker om lugn och ro. Jag avskyr höga ljud, spontana utfall, hastiga rörelser, ouppfostrat gap och skrik. Jag avskyr att kyrkorna i det här landet ser ut som skolmatsalar.

Jag tog en promenad genom Gävle idag. Kyrkan var stängd. Vad är det för en grej egentligen? Att ha kyrkan stängd på juldagen.

Några ungdomar i luva och täningsbyxor rökte under blixtrande ögon. Jag gick en omväg runt dem.

Jag har börjat längta efter märkliga saker; dyra kostymer, enslighet, arbetsro, kyrkor, böner, tända ljus, koftor, nyputsade skor, vördnad, väluppfostrade människor som ser en i ögonen när de hälsar, som kan konsten att knyta en halsduk, som aldrig skulle komma på tanken att gå ut i sina förbannade träningsbyxor. Jag vill se världen genom ett smalblåst glas. Tycker om kallt, italienskt, subtilt kolsyrat mineralvatten. Jag är ledsen men jag låter inte bli att köpa det där vattnet fast det säkert slitit på miljön för att få hit de där flaskorna.

Jag vill se vackra hus och människor. Vill ta en helgdagspromenad genom lugna gator. Jag vill skriva mig långt bort från alla futtigheter, särskilt mina egna.

Särskilt mina nya samtal med Gud och katolicismen är en ny grej.

Samtidigt som allt detta sker känner jag mig argare än någonsin, mer fokuserad, mer angelägen att riva ner allting som andra byggt upp. Jag hänger inte ihop. Någonstans.

Jag tror på arbetet. Jag tänker skriva mig till den där platsen där inget kan nå mig. Jag inser att jag aldrig kommer hinna dit innan jag dör, men det är dit jag måste sträva. Jag ska skriva en pjäs för Östgötatatern, göra en monolog av Svarta Vykort och skriva en ny roman under våren. Jag ska arbeta ut den här febern ur kroppen. Jag ska skriva mig bort från mina mindevärdskomplex. Jag ska sluta samman det som förenar oss. Jag ska göra mig värdig mina läsare. Jag ska lägga ner särskild omsorg kring detaljerna eftersom det är i detaljerna Guds minne blir synligt. Jag ska aldrig slarva mer i mitt skrivande. Jag avskyr slarv, avskyr när begåvning inte blir bra på grund av slarv. Jag ska ägna 2008 åt att skriva, skriva, skriva, skriva.

En del löv har vägrat släppa greppet. Solen syns för första gången på tusen år. Det är jul igen. Det är barndom staplad på barndom. Det är taffligt inslagna paket under plastgranen. Det är samkväm och sprakande eld. Andra jular började med försiktigt uppvärmd glögg. Nu är det kaffe och laxmacka.

Jag är rädd. Jag vet inte riktigt för vad jag är rädd men jag sänder denna rädsla som en bön på hästryggen att löpa fram på. Min rädsla är en vit springare över svarta vatten.

Något år stod jag packad och svajande på midnattsmässan i Domkyrkan och tog emot nattvarden. Spriten var ett nät mellan mig och Gud. Allting fastnade där. Ingenting nådde fram. Ingenting rent fanns kvar.

Julen är barnens högtid. Det är självklart att det sotsvarta drag av missmod jag känner kommer från denna saknad efter barnen som aldrig fick bli, är en brist, en defekt i hela min existens.

Den där sorgen är ett svart hål i svart rymd.

Men jag tar mig fram med galguhumor och den nyktres maniska lust att arbeta. Jag gömmer mig i skrivade.

Kärleken är att sträcka ut en hand i vimlet av främlingar, är en promenad genom vauhuset mitt i panikångesten, är att svara vid okänt nummer mitt i natten, är en varm hand genom brevinkastet halv fem på morgonen när du inte kan sova och väntar på tidningen och dess nyheter från en medkännande värld, med handen i hakan vid köksbordet cch med blicken som en död sten på fönsterblecket. 

Kärlek är en promenad längs Via Governo Vecchio med händerna på ryggen. Kärlek är arbete. Kärlek är att skriva, så hårt, koncentrerat och bra som möjligt.

Och att stå nykter en jul med värdigheten i behåll.

Så God Jul till alla som läser det här. En glimt från mina ögon dröjer kvar i alla ögon som rullar över dessa rader.

Hoppas julklappspapperet når er till midjan. Hoppas ni får det ni drömmer om. Hoppas ni kan sova tryggt och varsamt i natt och att det snart börjar märkas att vi faktiskt går mot ljusare tider. Vi är dessa ljusare tider tillsammans. Vi kan sträcka ut en mjölkvit hand genom natten och vidröra varandra utan att behöva vara rädda.

Mina vita springare står nöjd och lugn i stallet hela natten. Jag är inte rädd längre.

Det är kul att vara nominerad som årets östgöte. Jag trodde inte jag skulle tycka det, men det gör jag. Jag är lite stolt i smyg.

Jag tog en chans när jag flyttade hit 2004. Eller jag hade inga chanser kvar i Göteborg. Jag lämnade en förkolnad hög kvar i Göteborg. Jag tog konsekvenserna av att ständigt motarbetas, av att bli spottad på i krogköer, aldrig få uppträda, aldrig få chansen, ständigt baktalas, hela tiden höra skitsnacket ett dygn försent. Jag lämnade skiten. Jag fuktade mitt långfinger den där nyårsdagen när tåget rullade ut från Göteborgs central och det långsamt blev ljust över världen.

Jag träffade Jonna och flyttade till Norrköping och de första åren var ingen dans på någon ros. Jag drack nästan varje dag och blev tjock och sjuk. Men så blev jag nykter och en kände en oanad kraft, en styrka som hela tiden hade varit med mig, men som nu vänt från destruktivitet till något annat. Kraften, styrkan i ett missbruk är en oerhört stark kraft. Lyckas man vända den, få den på rätt köl kan den ta en hur långt som helst.

Jag började hos AA, började träna, fick jobb på radion. Ungefär tio år för sent har livet börjat. Jag gör grejer för första gången som andra män gjorde när de var 25. Jag har fått kämpa som ett svin för att få chansen att stå vid fönstret i träningsbyxor med en kopp kaffe och se dagen smycka himlen över hustaken. Jag har fått slita ont för att överleva. Jag är stolt över mig själv. Jag gav fingret åt det pisstinkande regnet på västkusten, jag sade upp bekantskapen med mig själv och letade fram mitt rätta jag under alla lager av svärta. Här är jag. Jag är en grym jävel. I mina bästa stunder är jag en utmärkt författare. I mina bästa stunder är jag en man att älska, är jag en trygghet och en god vän. Det är fan inte illa.

Jag älskar Norrköping. Jag älskar ljuset här, bristen på fjäsk, att alla gav mig en ärlig chans och jag älskar att jag tog den där chansen. Att sedan Mats Jingblad säkert vinner den där utmärkelsen kan jag leva med.

Snart är det jul och mardrömmarna, vänner, de där hemska, blinda, trasdockorna till mardrömmar som slet och slet i mig varje fyllenatt på Baldersgatan är borta, finns inte längre, är redan drömda. Livet startar hela tiden. Igen och igen.

Marcus Birro är nominerad till årets Östgöte av SR Östergötlands lyssnare! Gå in och rösta på honom på ända fram till nyårsnatten:

sr.se/cgi-bin/ostergotland/program/artikel.asp?ProgramID=2034&Artikel=1775247

/webbansvarig