Det måste finnas en god kedjereaktion. Det fan bara måste!

Det är en ibland avbruten, inte alltid synlig, och rostig gamla kedja men visst är det en kedja alltid. Goda gärningar skrivs in i din bok. De onda, dåliga, själviska, fasanfulla och oerhörda svek du utsätter dina medmänniskor för genom ett helt liv, skrivs in där de också. Det blir en tjock bok när den är färdig. Det är inte alltid trevlig läsning. Men det är mänsklig läsning och allt mänskligt är vackert eftersom våra villkor är så oerhört lika, så oregelbundna, så toleranta och så fasanfulla i all sin litenhet. Vi är värda allting gott som händer oss eftersom vi redan betalat för det.

Det onda som händer oss, händer då. Och det är ingenting att vara rädd för. Vi blev givna en massa verktyg till våra liv när vi hade blicken riktad åt ett annat håll, när vi inte riktigt var med. Nu står vi där, i blåställ och förvirrad blick, med en låda full av verktyg vi aldrig sett eller begriper oss på, och en viss utmätt tid att bygga våra liv på. Det är ju självklart att vi inte vet vad vi ska göra, att det vi bygger blir vint och snett, att det regnar in och att människor vi älskar kommer bli olyckliga av att leva med oss.

Men vi ger och tar.Vi är goda innerst inne. Jag tror faktiskt det på riktigt. Det är allt annat; krav, ytlighet, tidens ordning, media och ett samhälles inre tryck, dess puls eller minne, som ibland bär iväg med oss, skiftar spår, föser undan oss, leder oss vilse.

Människor är som du och jag. Visst är det en skrämmande tanke? Och trösterik på samma gång. Har du ägnat en enda minut åt någon av dina medmänniskor under det här dygnet är du en vinnare.

Jag lade om mitt liv 2005. För mig är det glasklart att mycket gott började hända mig i samband med den tidpunkten. Bottenlös sorg har också drabbat mig sedan dess, men jag handskas med denna sorg varligt, tålmdoigt och med lugnt tålamod. Som man handksas med ett bångstyrigt, skrikande barn. Endast så kommer jag resa mig stark och stolt igen och bli en människa att räkna med i en framtid som kommer sukta efter godhet, som en törstande efter vatten.

I sina bästa stunder är livet nästan som litteratur.

Man häller upp en kopp kaffe medan man tänker “Han häller upp en kopp kaffe och bär med sig den in i arbetsrummet.”

Jag älskar när liv och dikt blandas. När det blir svårt att skilja vad det ena slutar och det andra börjar. Är det intressant egentligen? För när liv är som allra bäst, existerar inte det förflutna eller framtiden. Då blir nästa sekund viktigast. Så långt sträcker sig livet.

Jag vill ha låga trösklar mellan liv och konst. Det är alltid sådana böcker och sådan musik jag läst och lyssnat på. När man snubblar på karmen mellan liv och dikt. Skrönor, långa berättande, svepande historier, burleska och påhittade historier som ligger långt från sin upphovsman eller kvinna har jag svårare att ta till mig.

När man blir äldre och ser tillbaka på sitt liv (bara det är en väldigt litterär mening…) blir det ibland svårt att skilja ut vad som faktiskt hände, vad man kände, hur det blev, och vad man så här i efterhand styr upp (eller ner) medan man skriver.

Men jag ser inga problem i det. Jag älskar när livet och dikten flyter samman, blir ett, inte går att skilja åt. Därför lever alla ett litterärt liv. Det finns fantastiska historier som aldrig skrivs ner, utan endast levs och det är inte illa det.

I eftermiddag mellan 17-19 spelar Krånne på restaurang Lokal här i Norrköping. Vi har känt varandra sedan 1989. I snart tjugo år. Jag bar hem hans bas efter en spelning en gång. Jag var caddy. Han kände min brorsa och när jag själv började supa, när jag var sjutton, fanns han där, en pop och rock pojke med lika utslitna sulor som jag själv, med samma längtan bort och ut, med samma rastlösa, febriga, vilja till världsherravälde. Vi satt med Johan, Martinez, Morgan, Nyman, Andreas, Lerneby, David och de andra på Gillestugan och planerade för hur vi skulle ta över den här världen. Vi stod på borden och sjöng med. Vi satte samman drömmar och bord så att alla fick plats. Vi krälade över kullerstenarna och in i Haga, in på Solrosen där de hade Gösser på fat och sedan krälade vi under kullerstenarna till Magasinet och dansade på ett besynnerligt sätt till Sisters på det lilla dansgolvet tills vi fick napp och tog svarttaxi till främmande stadsdelar där vi vaknade upp, utan ånger eller samvete och rasade vidare.

Under de oförstörda åren, när man fortfrarande var vacker mitt i sönderfallet och ingenting svart kunde nå en, var vi tillsammans jämnt.Vi har varit en del av varandras liv från och till i snart tjugo år.

Tiden går men man märker det aldrig förrän efteråt. Tiden gick, säger man. Men då är det försent. På det sättet liknar tiden en kärlek som lämnar en gråtande i hallen med händerna på knäna.

Man vet innerst inne att det inte spelar någon roll vad man säger, hur man säger det eller ens varför man säger det, hon kommer lämna en i alla fall. Man försöker ändå tröstlöst hålla henne kvar. Man älskar ju henne. Vilket val har man? I kärlek ges inga val.

Det sägs att Johan har flera timmars inspelade kassetter av fyllesnack från sin telefonsvarare, inlåsa i ett kassavalv. Jag skulle vilja höra dem någon gång. Det är en del av mitt liv som ligger väldigt nära och som samtidigt är väldigt avlägset. Som att röra vid någon från långt ifrån, från långa avstånd.

Ditt liv är en kärlekshistoria på distans.

Det är gratis på Lokal i kväll. 1700 börjar det. Kom gärna dit.

För tio år sedan skrev jag att det bor en far i mina ögon.

Nu går han med händerna på ryggen i ännu en vinter. Vi strävar på. Cirklar kring ännu ett sjukhus som getingar. Vi parkerar och jag försvinner in bland kluvertar och ledstänger, tar hissen till 16 våningen. Ett nyblivet föräldrarpar stannar till och ser på mig. De har sin nyfödde i en liten vagn. En likadan vagn som Dante låg och kallnade i.

Jag rusar vidare, har prover att lämna.

Mycket av det som sker, sker utan att jag är riktigt medveten om det. Jag låter mig ledas, jag hänger på.

På macken köper vi vatten, en macka och ved till öppna spisen.

Jag hinner undrar om någon del av mig fastnade med foten i den onda tiden, om han vinkar tillbaka mig, om han gråter så högt för att jag ska vända dit och med bekymrad min luta mig ner för att hjälpa honom medan han hugger mig i ryggen med kniven han haft gömd.

De som säger sig förakta det vanliga livet, att gå upp och bädda sängen, dröja med blicken över hustaken, diska efter middagen, vara glad över att bo i tornrum, har aldrig gått upp och kräkts i handfatet och öppnat en folkbärs efteråt för att ens orka gå ner på kinakrogen på hörnet för att fotsätta dricka, har aldrig haft så långt till detta vanliga liv.

Jag föraktar ingen längre.

Göteborgs-Posten intervjuar idag Marcus Birro om samarbetet med Wayne Hussey:
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=286&a=385319

Marcus Birro och Wayne Hussey efter en spelning i Göteborg 2005
Läs även: “När jag mötte Wayne Hussey”

/webbansvarig

Lyssnar på Peace, Love And Pitbulls sista platta.

Jävlar vad bra den är.

Fullständigt briljant.

It takes time…takin war out of men…

Jodå.

Det var ju det…

Nu finns skrämmande, obehagliga foton från inspelningen och sammanställningen till Wayne Hussey.

Vi höll till hos Lerneby i Göteborg.

Riktigt skrämmande är det…

Nu är jag så trött. Jag skulle kunna sova i hundra år.

Jag tror jag har feber.

När jag sluter ögonen ser jag bara en Babylon Burning Boy.

Publicerar även här pressrelease som gick ut tidigare i dag:

Marcus Birro jobbar med The Missions Wayne Hussey 

Poeten och författaren Marcus Birro har inlett ett samarbete med The Missions frontfigur Wayne Hussey.

  - Vi träffades i Göteborg efter en spelning och jag prackade på honom alla mina böcker på svenska, berättar Marcus Birro. Han kan ju inte haft allt för mycket utbyte av dem men vi snackade lite och personkemin stämde på nåt sätt. Jag älskar ju The Mission. Och jag älskade The Sisters Of Mercy när Hussey var med där.

 Birro har låtit översätta en del av sina texter till engelska och också läst in dem för Hussey att bearbeta, lägga musik eller sjunga in.

- Vi får se vad det blir. Jag är bara jävligt stolt och hedrad att han alls vill jobba med mig. Det är ju en ungdomsidol, en hjälte för mig.

 Marcus Birro har tidigare bland annat samarbetat med svenska musikerna Stry Terrarie, Wille Crafoord och Olle Ljungström.

Initivativtagare har Mats Lerneby (www.lerneby.nu) varit.

 Wayne Hussey reser efter jul ut på en avskedsturne´för sitt band The Mission som han beslutat lägga ner efter 21 år. Kulmen nås med tre spelningar, tre dagar i rad i London i februari.

Wayne Hussey spelade med The Sisters Of Mercy 1984-1985.

Året efter lämnade han och basisten Craig Adams bandet och bilade The Mission.

De har genom åren sålt flera miljoner skivor över hela världen.

Östgötateatern är Norrköpings vackraste byggnad. Ikväll var det Bokens Dag. Jag var nervös innan. Norrköping är ju hemmaplan numer och hemmaplan är alltid lite extra nervöst. Men det gick bra. Alla böcker såldes slut. Bokhandlaren fick åka och hämta fler som också tog slut. Häftigt. Jag älskar den här jävla stan. Jag har fått bygga varenda sten från grunden. Jag har inte fått ett skit gratis. Jag flyttade hit som övervikitigt, ständigt halvpackat fyllo och i dag stod jag på Östgötateteaterns stora scen, nykter, smal och fokuserad och läste för en nästan helt fullsat publik. Jag är värd allting gott. Det som händer nu är långt ifrån någon framgångssaga. Ingen magiker har svingat något spö i natten. Jag har fått slita som en bitter terrier, en hund, i alla dessa år.

Jag har aldrig gjort hemlighet av att mitt liv varit kamp. Till viss del har jag triggats av denna kamp, sökt upp den. Jag har också varit väldigt rädd för den och därför flytt den.

I kväll, när jag satt där uppe på den där vackra scenen med flera av landets största författare omkring mig, slog det mig att jag fan i mig förtjänar det här. Det är ingen framgång i mina egna ögon. Jag ler inte smyg över att det går bra. Vad betyder det? Mitt yrke ger resultat. Andra yrken når andra resultat, de hinner ikapp sina hållpatser, räddar sina patienter, lär barnen att läsa. Jag skriver böcker som röner en del uppmärksamhet. Det är inte framgång. Det är resultat av en yrkesutövning.

Jag älskar den här stan, älskar alla distinkta damer med vinglas och klädsamma leenden som vill få sin bok signerad. På riktigt. Norrköping är som jag, en gammal underskattad loser som långsamt är på väg att resa sig och visa hela världen att vi finns.

Jag älskar alla människor som har modet att bli berörda.

 ”Det finns inget rent kvar,” sjöng Imperiet 1985.

Det har blivit tusen gånger värre sedan dess. Allting ska solkas ner, dras i smutsen. Vi stirrar hänförda rätt in alltings ändtarm. Vi är där och käkar. Vi vill ända in. Vi vill frossa. Väldigt lite heligt får förbli heligt. Vi tappas på vårt inre ljus dagligen. Integritet är ett ord att pissa på, en spya i gränden. Jag tänker på det där jag läser Aftonbladet stenhjärtade teverecensent idag. Vilket futtigt liv hon måste leva. Vilkent tragik att inte kunna luta sig tillbaka i teve sofan, bara slippa all jävla dynga som sköjer över henne ständigt från teven, sluta ögon och njuta av Tranströmer, av poesi i världsklass en lördagkväll.

Vilken futtighet att inte kunna bli berörd. Herregud, vad hårt kapade ledningarna till hennes hjärta måste vara.

Jag kan bara sucka och känna medlidande.

Själv tycker jag det blev bra. Ett stort tack till Anna Lindman Barsk och SVT för att de tog kontakt och genomförde projektet. Det är modigt att i dessa våldsamma tider våga lita till poesins kraft. I alla fall under en halvtimma.

 Kramar till paret Tranströmer som gjorde ett undatag och släppte in mig. Tack till alla som tittade och har hört av sig. Era reaktioner bevisar att det finns hopp trots allt. Att fortfarande kunna bli berörd är första steget mot allting.

Jag är stolt och tacksam över att ha fått vara med om den här. Och resultatet, en halvtimmes poesi en lördagkväll, blev precis så bra som jag drömde om!

I kväll, med start klockan 1800, uppträder jag på Östgöteatern i samband med Bokens Dag.

Mer info finns på www.marcusbirro.se 

I kväll kl. 19:00 visade SVT 2 andra delen i programserien Mötet där Marcus Birro träffade Tomas Tranströmer.

I lördagens program får författaren Marcus Birro träffa sin stora idol och inspiratör, poeten Tomas Tranströmer. Marcus menar att det var Tomas Tranströmers dikter som räddade honom när han var 18 och inte längre ville leva. Nu har samma dikter kommit till tröst igen i Marcus liv och han vill söka upp Tranströmer och berätta om vad dikterna betytt.

Se Mötet i efterhand på: http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=981843
Repriser visas i: SVT2 25/11, SVT24 25/11, SVT2 28/11 och SVT24 30/11

Med värme /webbansvarig