Schyman, Spriten Och Jag
Gudrun Schyman och jag delar samma erfarenhet.
Vi har samma fucked up gen, håller samma påtända, tjattrande apa en armlängd ifrån oss så gott som dagligen. Vi tar en dag i taget.
Jag skrev en roman om mina erfarenheter. Jag valde den litterära vägen för att göra det personliga allmängiltigt. Jag tror på att berätta historier som den bästa vägen till förståelse, på skrivandet som en källa till tröst och igenkänning och i förlängningen förändring. Medmänsklig förändring.
Schyman väljer en annan väg. En direkt felaktig väg. Hon har skrivit en artikel i NT idag. Hon är allt för styrd av sin feministiska kamp för att kunna bara för ett ögonblick flytta den åt sidan och se klart. Som om alkoholmissbruk har något med “förljugen jämställdhet” att göra?
Och vad får hon det “brutala knullet” ifrån? Vad är hon arg på egentligen?
Ingen blir ett fyllo för att spritindustrin vägrar komma till Schymans teveprogram.
Alkoholen är en bärare av ljus, lugn, förståelse, tolerans och upplevelser. En del lär sig tidigt att älska denna bärare, denna dörröppnare. Jag var en av dem. Tillvaron blev förklarad, jag själv trädde ut ur mitt mörker, min isolering. Alkoholen blev en förklaringsmodell i samma grad som skrivandet. Men mäktigare på ett annat plan, nämligen genom att den tog mig ut ur min ensamhet. Schyman är och har alltid varit en medial mästare i att påstå att vi är styrda av sammanhang och villkor vi inte ens är en del av. Så har hon tidigare kunngjort alla mäns kollektiva skuld i en rad frågor, och nu tar hon ett förvirrat och givetvis kollektivt grepp på alkoholfrågan och meddelar indirekt att det är alkoholindustrins fel att vissa blir alkoholister.
Men den där genen är indivduell, Schyman. Den låter sig inte styras av någon industri. Du gör ditt ärende en otjänst genom att ständigt och alltid klassa in allt i en kollektiv sörja. Ingen blir ett fyllo för att “alkohol lanseras som en livstilsfråga.” Det är både mer komplicerat och enklare än så. En del av oss lär oss älska den svarta bödeln så innerligt helt enkelt. Vi går i samma fälla tusen gånger. Jag tror Schyman har så svårt att se denna indivduella särart just därför att hon underr hela sitt liv envisats med att hitta stora, strukturella och konspiratoriska lösningar på allting, också där sådana inte funnits, eller finns.
Risken med Schymans argument är att folk forstätter tro att det är en fråga om karaktär, som om ett fyllo inte har mer motståndskraft än en fimp i en pissränna. För ett fyllo är precis som du och jag, som din bror eller syster.
Schyman skriver att hennes teveprogram minsann inte “talar om alkoholisters öden och äventyr.” Som om detta vore ointressant när det i själva verket alltid är den bästa vägen till förståelse att få höra en medmänniska berätta om varför just hon hamnade där hon hamnade. Hela samhället består av “enskilda fall” och enskilda medborgare. Vi är individer först och främst. Först därefter ingår vi i ett sammanhang. Jag har tolkningsföreträde till mitt eget liv. Det är läskigt när före detta politiker kommer och anklagar mig för att tillhöra ett sammanhang jag aldrig tillhört.
Man blir inte alkoholist. Man är det. Redan första gången jag drack stod det klart att jag ville dricka, dricka, dricka. Jag tog mig ut ur det. Precis som Schyman gjort. Där kan vi mötas. Två individer med samma erfarenheter. Det börjar bli dags för henne att ta ner plakaten och börja se sina medmänniskor i ögonen som just det de är; medmänniskor, var och en av oss helt unika, helt underbara och sökande i våra drömmar inför framtiden.
Länk: www.nt.se
