Vi är många som letar efter vår tillhörighet hela livet.

Till sist blir förvirringen en del av vår vardag. Vi rutar in denna vardag med rutiner för att göra den mindre skrämmande. Vi gör vad vi kan för att hålla skenet uppe. Vi talar med våra grannar. Vi bär våra ärr som medaljer. Vi ler mot busschauffören. Vi tror det ska sluta regna i morgon. Vi sätter oss på det lediga sätet längst bak istället för bredvid den där vackra kvinnan som sitter på samma plats varje morgon. Vi svär oss fria från alla sammanhang. Vi är oss själva nog. Vi vet alltid bäst. Vi bär våra kassar över blåsiga torg medan skaterna patrullerar galleriornas tak och sneglar ner på oss. Vi sparar pengar i fonder. Vi följer aktiekursen. Vi vet inte riktigt varför, eftersom vi hellre dör än rör de där pengarna men ändå. Vi lyssnar på schalger. Vi skurar listerna på lördagar. Vi handlar på Claes Ohlsson. Vi slår våra motspelare extra hårt med innebandyklubban när vi mår dåligt, istället för att sätta oss ner och tala om saken. Vi ljuger och ljuger. Vi skiljer oss vid minsta motstånd. Vi vägrar slåss för kärleken. Vi älskar vår frihet. Men vi vet inte vart vi ska. Vi mår jävligt dåligt.

Längtan efter samörighet är en del av våra villkor. Vi är ett med dessa villkor. Vi vill dit där de andra är. Ändå högaktar jag människor som stretar på i ständig motvind. Jag har varit en av dem. I mina svaga stunder, och de är många, känner jag mig fortfarande som en av dem. En av männen med regntung överrock i ösregnet med kvällstidningen som enda sällskap vid den stora starken inne på centralens pub. En av alla er som gör vad ni kan för att slippa känna saknaden av samhörighet, som inte ens längre har en krykbacke att traska upp till utan tar rundan förbi bolaget istället för när man slipper känna efter slipper man också vara medveten om hur väldigt ensamt det här livet kan vara. Och när vintern kommer, med sitt slask, sitt mörker och sina avhakade drömmar är vi övertygade om att vi inte ska orka mer.

Men, och lyssna nu, ingen är ensam om att vara ensam. Mitt i bristen på samhörighet kan vi mötas trots allt. Vi är alla rö för samma vind. Visst är det både läskigt och trösterikt.

Mitt i den där vintern gror en annan tid, en ljuasre, bättre, för oss alla vackrare tid. Du är aldrig ensam.

På vägen som inte leder någonstans kommer ändå någon gående oss till mötes.

I dag öppnar bokmässan för allmänheten. Fackfolk (roligt ord) drack vin i plastmugg redan igår. I Expressen läser jag ännu en artikel om hur lite folk det är som läser poesi. Det är tänkt som en försvarstext men vad är det vi ska försvara oss emot?

Skriver man en sak tillräckligt många gånger blir den sann. Som det här med att poesi är så svårt, så smalt, har så få läsare. Det stämmer ju inte. Min egen Skjut dom som älskar från 1997 är tryckt i fyra upplagor. Jag är inne på min tredje turne´runt om i Sverige på nästan lika många år och det kommer 150 personer i Kristianstad och 100 i Mjölby för att lyssna. Det är kravallstaket och publikvakter i Arvika. Det kommer nästan tresiffrigt i Jokkmokk. Det är närmare 300 i Östersund. Låter det lite illa? Som skryt? Det är det inte. Det är bara en kommentar till Bobergs text som åter igen bergfast slår fast att poesin är en väldigt smal genre. Men visst älskar människor dikter i detta land. Däremot har poesin som konstform möjligen krånglat till det för sig själv en aning. Många av de inbegripna vill inte gärna dela med sig av sin konstskatt. Alltså håller man sina händer över den kupade poesilågan och vägrar människor runt om tillträde.

Jag håller med Boberg om att poesi måste få finnas och gärna få kosta. Jag lägger gärna varenda skattekrona jag betalar till att främja poesiskrivande i det här landet. Priset för vår mentala och själsliga hälsa, vår tröst, kan aldrig bli för högt. Vad gnäller folk om? Lever de fortfarande i den felaktiga föreställningen att poeter är lidande, rödvinsdrickande världsfrånvända typer med skattesponsrade bidragspengar i plånboken? Vi behöver fler av dem. Vi behöver fler känslovrak, fler innåtvända grubblare, inte färre.

Jag tror istället motståndet till att skänka ett öre eller två till poesi handlar om rädslan inför att behöva konfrontera sig själv, ta reda på vem man är.

Men poeter och kulturskribenter bör ta för sig mer. Inte huka i dammet och åter igen mumla om att ingen läser dikter. Att direkt hamna i försvarsställning. Till sist blir det en sanning. Och det är inte en sanning.

Men poesin är mer än eviga utläggningar om modernismen och ännu ett förutsägbart lyrikmagasin i P1 där polare sitter och berömmer varandra.

 När vi sände Frank i P3 hade vi en programpunkt där lyssnarna fick en minut på sig att ringa in och läsa upp sin egen dikt. Sedan skulle underteckand fungera som någon form av litterärt smakråd. Vi hade över en halv miljon lyssnare. Det är min övertygelse att den programpunkten gjorde mer för att främja ungdomars lyrikintresse än tusen stela kulturradio timmar i P1. Poetry Slam är en annan form. Att nå ut med sin poesi, utan att tappa djupet och innerligheten, det som är själva grunden för all god lyrik, borde premieras högre ( eller till att börja med ens bli accepterat) på kultursidorna. Lyriken lever i allra högsta grad. Mår i själva verket bättre än någonsin. Människor har alltid haft en vilja att bli berörda. Och poeter som skriver så att folk blir berörda har en publik.

I morgon, fredagen signerar jag böcker under Bokmässan vid förlaget Tre Böckers monter klockan 1200.

Sedan lämnar jag Göteborg och reser hem.

Nordiska Rådet presenterar idag en ny bok som handlar om framtidens Norden.

De valde ut en författare från varje nordiskt land som fick fria händer att skriva om denna nordiska framtid.

Jag representerar Sverige i denna bok. Idag presenteras den i samband med bokmässan i Stadsmuseét i Göteborg, klockan 1900.

Det blir lite dikt, lite samtal och lite personligt reflekterande kring lycka i allmänhet och nordisk sådan i synnerhet.

Stadsmuseét i Göteborg klockan 1900 ikväll alltså. 50 spänn kostar kalaset.

För turne´plan och mycket annat, vänligen se www.marcusbirro.se

Jag var i Kristianstad första gången sensommaren 2003. Jag mådde ingen vidare, drack Bailyes till frukost och satt på en sommarövergiven bänk i parken intill teatern och lyssnade på The Mission tills  jag skulle uppträda under deras bokfestival. Jag var rejält packad. Jag var Bukowski. Jag var dålig…

Jag har alltid tyckt om den här stan, redan då, redan där. Jag köpte en ikon i den stora, vackra kyrkan den där gången. Halvpackad och livrädd kramade jag den på morgonen efteråt när jag var för skakig och jävlig för att gå ner och käka frukost. Men det var burkarna med cider som fick mig på benen. Gud bodde där då. Ikonen var bara vacker.

 Jag är glad att den tiden är över. Men Kristianstad är fortfarande vackert. Det är som ett mini-Köpenhamn.

I dag kommer det 140 personer till Konserthuset och jag säljer massor av böcker och jag blir så stolt och glad över att det finns människor som faktiskt tar sig tid för att komma och kolla och jag tänker att jag fanimig måste bli bättre på att värdesätta dessa ögonblick. Hur många poeter drar 140 personer i Kristianstad en tisdagkväll i september?

Jag duger. Jag är bra. Jag finns och jag är på riktigt. Det är häftigt. Mitt i alla känslor av otillräcklighet dyker sådana här kvällar  upp och jag älskar det här jävla yrket och allt som kommer med det. Eller rättare; allt jag byggt upp genom åren. För ingenting kommer gratis. Jag har fått kämpa som en hund för varenda liten seger. Och jag är värd varenda jävla seger jag får. Tack vackra Kristianstad.

Har ni de berömda vägarna förbi eller bara får ett ryck eller bara vill garva och gråta lite ikväll så står jag på Konserthusets scen (Lilla Salen) i Kristianstad i kväll klockan 1900.

Lerneby är förband. Tour is a bullet.

Alla med italienska fotbollströjor får en gratis bok efteråt, vid signeringsbordet.

Läser i tidningen att Lundell tydligen tar sig ett glas vin ibland. Och genast är folk på honom som småsinta, rabiata, blodiglar. Han ska tydligen tänka sig för vad han säger. Han har ett ansvar. Han är en av Sveriges kändaste personer. Det skvalar ur indignerade käftar.

Men den enda människa i hela världen Lundell har ansvar emot i fråga om sitt drickande är han själv. Han vet mycket väl villkoren. Lundell får dricka eller inte dricka, det ska vi andra ge fullständigt fan i.

Vidare får Lundell säga, skriva, sjunga eller måla precis vad han vill. Han har inget, absolut inget, ansvar att vara till lags, att tänka på att många gillar honom. Han ska gå sin egen väg. Det är hela grejen. Fabrikstillverkade idoler som aldrig säger något, anonyma som risgryn, som dyker upp och försvinner, som slits med den nya folkhälsan, har vi väl tillräckligt av?

För mer än att vara känd och omskriven är Lundell konstnär och som sådan har också bara ett enda ansvar.Mot sig själv.

Att förvänta sig att förebilder ska gå före i allt är att förminska sig själv, sitt eget liv och, inte minst, sitt eget ansvar.

Det finns en ny form av tjäle i den svenska jorden.

Förtvivlan, ensamhet, ledsamhet och sorg. Den går aldrig ur. Den är stark som blod i oss.

Människor, fullständiga främlingar, har börjat ringa och skicka brev. De vill ha hjälp av mig att ringa sociala myndigheter som tagit deras barn, de vill berätta hur det känns när deras son ser på dem som fullständiga främlingar, de gråter och förbannar. De är nyktra och berusade. De bor i Sundsvall och Linköping. De finns överallt. De får inte tjälen ur jorden. De är fast.
Jag menar, hur deseperat är man när man ringer eller skriver till en människa man hört på radio eller läst en bok av?

Innerst inne vet de givetvis att jag inte kan hjälpa dem. Men är man riktigt desperat, trött och uppgiven griper man chansera i perferin också.
Jag har fått en oändligt humanare inställning till så kallat vanligt folk den senaste tiden. De stretar på. De gör vad de kan. De bär sina matkassar i regnet. De hämtar och lämnar i tid. De gömmer sina sorger och lögner.
Jag kan inte hjälpa dem..

Frågan vi borde ställa oss, både kollektivt och var och en, är; Varför mår så många av oss så dåligt? När hände det? Vad beror det på?
När blev längtan efter sömntabletten dagens mål?

Vill vi ha det så här?

…och de som sjunger och spelar får gärna spela den, om de lever då…

Freddie kommer överleva oss alla…

http://www.youtube.com/watch?v=Lib6fTLxizE

Livet är ett party i en papperskorg sjöng Imperiet.

Eller pank på ett nöjesfält, kanske. Ledan, vanans makt och tidens obarmhärtiga ordning är tre följseslagare genom tillvaron.Inte konstigt att man vill packa väskan och bara dra ibland. Inte konsitgt att man längtar dit man inte är. Eller, vilket är svårare, till någon man inte är. Flykten är enklaste vägen ut. Människor har alltid älskat den enklaste vägen ut.

Det finns tusen olika sätt att fly. Man kan gräva där man står och försvinna ner i ett svart hål av meningslöshet. Man kan dricka ur varenda flaska tills man känner den mjuka tequilamasken mellan tänderna. Flykten är en enkelväg bort. Och ändå är det hem vi alla vill. Jag flydde med hjälp av billigt vitt vin. Jag ville bort, bort, bort. Men jag kom ingenstans. Jag vaknade och satt kvar. Det var samma döda krukväxter, samma smutsiga soffa och trasiga kokvrå. Det var samma jag i spegeln. Lite tröttare bara. Lite äckligare smak av död råtta på tungan.  Vår längtan efter verklighetsflykt är en längtan ifrån våra villkor som människor.

Det låter lite högtravande när man skriver det så här, lite som i en föreläsning av Kaj Pollak eller något, men det är ändå sant. Vi har svårt att förlika oss med våra begränsingar Men det är lustigt nog själva flykten som utgör våra begränsningar. För om vi slutar upp med att fly ska vi upptäcka att allt finns vid våra fötter. Vi behöver inga droger, ingen sprit. Vi behöver inte sluta dricka ihjäl oss bara för att kunna jobba ihjäl oss. Livet ger oss de nycklar vi behöver för att öppa varenda dörr vi ser. Först när vi stannar upp ska vi upptäcka att all det vi ville ifrån eller till finns inuti oss, är en del av oss.

Vi får helt enkelt lära oss leva med de vi är, veliga, ofullständiga, karriärshungriga, uttråkade och ofullständiga.

Det är inget att fly ifrån.

En dag stannade jag i den där flyktbacken som ledde neråt. Bara stannade till och vände mig om. Det fanns ingen där. Jag var inte jagad som jag trodde. Jag behövde inte fly.  Jag stod där sedan, helt stilla, länge, och undrade över vad det var jag hade flytt ifrån under alla mina år på sunkiga syltor, eller runt främlingars köksbord, med hjälp av flaskor och glas.

Jag hade känt flåset i nacken men när jag vände mig om fanns ingen där.

Runt krönen kom ingen, ur skuggorna kom ingen. Jag hade varit rädd helt i onödan.

Fantastiskt, tänkte jag, och började snickra mig ett nytt liv i natten.