Känns som om jag bor i Borlänge. Jag är alltid där. Jag älskar Dalarna.

I morgon lördag klockan 1400 är jag i Kupolen på stor litteraturdag där.

Åsa Linderborg, Göran Greider och en hel del andra är där också.

Kolla www.marcusbirro.se

Kvällens ämne i Karlavagnen är ju syskon. Här därför kvällens sista klipp: världens coolaste bröder. Och jag är tyvärr inte en av dem. Men nästan.

Fantastisk sång också.

Han med glasögonen och hon som sjunger var ett par på riktigt för övrigt.

http://www.youtube.com/watch?v=bMNZ5-SigyQ

Nu bränner de Reinfeldt dockor i Pakistan.

För att en konstnär målat Mohammed som rondellhund.

På en liten konstutställning knappt någon gick och såg i Värmland.

Ärligt talat, vad fan håller de på med?
Hur långt sträcker sig den välmenande, välgrundande toleransen?

Varenda jävel känner sig kränkt.

Var ska det här sluta?

Vem ska ha tolkoningsföreträde? Ska vi ge fan i att publicera dålig konst för att ett gäng muslimer i Pakistan vill att vi slutar med det?

En debatt är alltid bra. Protester också. Men regeringsriktad kritik och krav på att publicerande tidningar ska be om ursäkt? Varför då? Till vem och på vilka grunder?

Sedan när ska vi ta order?

Eller…

Vem har tolkningsföreträde? I alla andra fall är det alltid den som känner sig kränkt.

Ska vi låta religionen sätta dagordningen för vad vi får tycka och tänka?
Jag fattar ingenting.

Jag tror knappt fortfarande att det här är sant. Jag ryser varje gång. Klockan står på 13:15. Det är en och en halv minut kvar. Av andra förlängningen.

Det är för vackert för att vara sant. men bara nästan. För det är sant. Det är poesi. Det är så jävla oerhört att jag knappt tror att jag faktiskt var med om det när det hände. Jag minns ingenting. Allt är skrik, tårar och trasiga stämband. Jag vet att jag föll ner på golvet framför teven och bara skrek rakt ut. Sexton års ångest, ända sedan den där sommaren 90.

Jag älskar den här mannen.

Jag älskar alla de här jävlarna.

På riktigt!

Titta ni också:

http://www.youtube.com/watch?v=kxduZO59784

Ikväll visas The Wall på teve igen. Se den. Den är fullständigt monstruöst kolsvart men den är vacker, oerhörd, sorglig, mäktig och viktig.

Pink Floyd gjorde 1979 en av världens viktigaste punkskivor, The Wall. Utan nitar. Utan rundgång och med perfekta harmonier lyckades man reta upp etablissemang runt om i den fria världen på ett sätt som Pistols endast kunde drömma om.

The Wall är ett mästerverk.

Filmen är fantastisk, den också. Roger Waters har dock en poäng i när han i ett bonusspår på dvd:n konstaterar att den faktiskt har en brist; det finns inte ett korn av humor eller ens ett snett leende någonstans.

Jag brukade se den på nätterna när jag kom hem ensam från krogen.

Det rekommenderas dock inte.

Man slutar aldrig dricka då.

“Låt dom aldrig få se dig skaka/Låt dom aldrig få se dig svag/Låt dom aldrig få se dig gå ner” sjunger Thåström i en låt från 2002.

Jag gör tvärtom.

Jag har alltid haft en förkärlek för konstnärligt öppna spjäll, för låga trösklar, för förvirringen mellan litteratur och verklighet.

Jag har ställt mitt skrivbord mitt i den där förvirringen.

Jag trivs där. Jag har mitt liv mitt i mellan skapande och riktigt liv. Jag är inte rädd för dom ska få se mig svag.

För dom är också jag. Och tvärtom.

Jag tror, mitt i en våg av lillebrorskomplex, att det är min räddning, både konstnärligt och annars;

Jag skriver mig ur alla jävla snår som känslan av otillräcklighet leder mig in i.

Känslan av att vara helt värdelös, aldrig duga, är hemsk men när jag skriver om den, sätter ord på den, förlorar den kanske en liten gnutta av självcentrering och kan bli allmängiltig. Då gör den ju nytta.

Då är min känsla av att vara värdelös inte värdelös.

För övrigt tog det tid för mig att bestämma mig angående Brunner/Deckarkvinnor och det är bara konstatera att kvinnorna vinner den här gången. Lite fega grepp har de allt haft men som författare MÅSTE man, hur jobbigt det än kan kännas, våga lämmna över ansvaret och allting annat till läsarna, till folket. Jag gjorde delvis samma misstag när jag ifrågasatte det rimliga i att Rosing kallar sig författare. Jag står för vad jag skev men det blev grovt missupfattat och jag kan delvis förstå varför. Rosing måste vara välkommen till det litterära bordet hon också!

En författare dukar bara bordet. Det är alltid läsaren som väljer vad hon vill käka, ta del av. Jag kan inte annat än erbjuda mina böcker om och om igen. Jag kan inte annat göra än stapla mina verk mot taket. Att sedan gå runt och vara sur på att en del, kanske de flesta, väljer något annat (något i mina ögon sämre) är inte mitt problem utan deras.

Att gå runt och vara förbannad på alla som inte läser ens böcker är lika onödigt och meningslöst, om än i högsta grad begripligt, som att avsky en kvinna som slutat älska en.

Jag kan avsky ihjäl henne. Hon älskar mig inte i alla fall.

Som lillebror lever man på ett sätt alltid i skuggan.

Det är en myt att småsykson skulle vara särskilt omhuldade eller bortklemade. Jag tycker det är tvärtom. Det kanske är så att vi gapar högt för att någon alls ska märka oss, se oss, lyssna på oss.

I sju, åtta år höll jag och brorsan ihop i ur och skur, som det heter. Vi uppträdde tillsammans, vi drack tillsammans, vi grät och skrattade, vi sjöng och slogs, skällde ut folk och levde rövare. Vi var unga tillsammans. Fast han är sex år äldre. Men vi skrev alltid var för sig. Vi talar nästan aldrig om vårt skrivande när vi träffas. Skrivandet är ensamt arbete.

 Sedan skilldes våra vägar. Han kom att skriva tevdramatik och jag böcker. Han fick en absolut och total framgång. Jag har harvat på med att ge ut böcker och långsamt, långsamt har det börjat gå bättre och bättre. Men ingalunda något särskilt genombrott att tala om.

Kanske ligger det i lillebroderns roll att jämföra sig och alltid förlora?

Kanske är det från att inte varit tillräckligt sedd som barn ( från att inte ha fått röd brandbil att leka med som vi brukade säga förr) som allt detta behov av bekräftelse och framgång kommer. Jag har en kvinna som älskar mig för den jag är, inte för det jag gör.

Men det är uppenbart att jag inte älskar mig för den jag är, utan för det jag gör. Samtidigt är det jag gör och den jag är vädligt tätt sammanlänkat. Det går nästan inte att skilja åt.

Jag tror att enda medicinen är att arbeta. Borra ner huvudet mellan axlarna och skriva bok efter bok, åka på turne efter turne, och sedan se tiden an. Vad annat kan jag göra?
Den största skräcken, och det här är inget nytt för er som läser här regelbundet, är att försvinna in under brosans Birro-skugga utan att skina som en Birro själv. Det är en löjlig, säkert för många av er skitlöjlig (och därför obegriplig) rädsla. Men det är en en rädsla lika fullt.

Eller så är det så att vid delar upp det här landet och käkar upp det bit för bit?

Jag vill skriva mig ut ur skräcken över att bara vara en medelmåtta. Att det sedan finns folk som tycker att jag är en, rör mig inte.

Det är att jag själv ska tycka det som skrämmer mig.

I morgon handlar Karlavagnen om syskon.

Titeln är med i Imperiets första singel men är egentligen hämtat från romanen Tärningsspelaren.

Vem som helst kan bli vem som helst. Det är lysande formulerat. För vi är utbytbara vi alla. Men med varandra. Det är det som är grejen. Vi räcker till.

Gud är en bortpillad sårskorpa. Det blöder ur oss. Vi förblöder ur sår vi inte ens ser. Vi är rädda men förlorar alltid i det långa loppet. Därför är det så onödigt att vara rädd. Därför är det som att tippa fel resultat med vilje, när matchen redan är färdigspelad. Det är att mjölka gift ur den framtida bägaren. Det finns en för alla. Det står ditt namn också, på en av dem. Varför tveka då? Varför ens fundera en hundradels sekund om du ska ta det där steget? Du är fucked vad du än gör. Givetvis bör du därför ta det. Det kommer leda dig vilse, helt säkert rakt ut i skogen. Gott så. Vi är många som går vilse i den där skogen. Vi kan ropa oss till varandra. Vi kan hålla samman i tider av förskingring.

Vart fjärde X2000 tåg mellan Stockholm och Göteborg är försenat.

SJ:s vinst för första halvåret 2007 uppgick till 343 miljoner kronor.

Hur är det möjligt?

Hoppas de använder några tusen av alla dessa miljoner till att uppfostra sina anställda i värdigt bemötande, det som förr benämndes vanligt jävla hyffs.

Vid sorger och katastrofer blir Gud och pennan viktig för många människor. Vi är ett land av diktare egentligen. Men det är inte alltid vi behöver skrivandet som förklaringsmoddell.

Sedan finns det andra av oss, som insett att skrivandet och läsandet är en nyckel till hela världen, till allting annat. Vi måste ha den där förklaringen varje dag. Vi måste rensa ut det som trycker. Vi hamnar i mörka rum och bakom låsta dörrar om vi inte lyckas sätta ord på omvärlden, omgivningen, om vi inte lyckas översätta vår svartvita skräck till färg.

För när vi får ord får vi ansikte på förvirringen och blir den synlig får den kropp och kan sitta mitt mot oss medan vi samtalar med den om vad fan allting handlar om.

Det är därför vi skriver,det är därför byrålådans ögon i det här landet får läsa så mycket litteratur.

Gud höll inte när det kom till kritan. Skrivandet håller alltid.