Bergman skrämde skiten ur mig när jag var barn.

Av någon outgrundlig anledning satt jag uppe och såg hans svarvita, långsamma filmer om ensamhet, Guds frånvaro och det förflutnas makt.

Jag var rädd men det var aldrig en rädsla som skrämde mig.

Det var en rädsla som var en del av mig.
I Italien kallar de honom il maestro svedese, den svenska mästaren.

Jag har aldrig förstått folk som talat om Bergman som en dysterkvist. Hans filmer är fulla av humor, av drabbande människokännedom, av värdighet och innerlighet. Hans filmer berättar för oss att det finns en väg ut ur tidens skoningslösa ordning, nämligen konsten. Han rörde med magisk hand vid de stora frågorna, vid kärleken och döden, livet, minnena, barndomen. Han såg mystik där vi andra såg vardag.

Liv och död flätades elegant samman, som i mästerverket Fanny & Alexander från 1982, där de döda går igen, där mystiken och det ofattbara blir verkligt.
Han hade ett barns fantasi, kombinerat med en genial konstnärs magiska handlag. Han berättade med ord och bilder om det omöjliga i att vara människa och han gjorde det på ett sätt som fick oss andra att känna en smula mer möjliga.

Han berättade om ensamhet så att vi kände oss mindre ensamma, om svårmod så att vårt eget lättades upp, om Guds frånvarao så att han kom närmare.
Bergman representerar allting gott och viktigt i en konstnär. Han lyckas med bedriften att berätta något som berör miljoner andra, genom att ta avstamp i sig själv, i sitt eget svårmod, sin egen Gudslängtan. Genom att göra sig själv tillgänglig berättar han också vår historia.

För några dagar sedan dog poeten Lars Forssell. I dag dog Ingmar Bergman. Men ingen av de är döda.

De finns här, som en del av vårt kulturella arv, som en del av vårt svenska svårmod, vår glädje, vår längtan, vår tröst.

Bergman kan aldrig dö. Han lever vidare i oss alla, i vår lågt stämda tonart, i skulden vi känner i våra liv, i det susande, svävande sorgvackra svårmod som mitt i vår förbannat glättiga och fasansfulla nutid ändå fortfarande är något typiskt svenskt. Och osedvanligt vackert.

Karlavagnen i SR P4 ikväll kommer handla om Bergman.

Det blir nyskrivna krönikor och lyssnarnas röster kring vad Bergman och hans verk betytt för dem.

I kväll SR P4 21:40.

Il maestro svedese är död.

Så får han heta på La Repubblicas nätupplaga.

Först Lars Forssell och nu Bergman.

Det har varit några dystra dagar.

Det tunga artilleriet dör undan.

Bergman är svenskheten personfierad ute i världen.

Han kom att representera allt det vackra och stolta i svenskheten; svårmodet, tungsinnet, melankolin, eftertanken, värdigheten, det sneda skrattet, innerligheten.

Det är en epok, en tidsanda som dör undan för oss.

Bergman var en sista svensk utpost att vara riktigt, riktigt stolt över.

Hans död ändrar inte på det.

Han är fortfarande den sista svenska utposten att vara riktigt, riktigt stolt över.

För en tid sedan publicerade jag första kapitlet i en otugiven roman som jag har gömt undan bland datorns skrymslen.

Den heter Loserville.

Som mer eller mindre trivsam söndagsläsning följer här kapitel 2 och 3 i denna  roman:

-2-

Det finns en tågstation med tre spår och en öststatsgrå vänthall i rostigt tegel, kräkfärgade stolar med trasiga ben och en automat som säljer mineralvatten för trettio spänn burken.

Det är hart när omöjligt att säga vad folk här är intresserade av. Motorsport kanske. Eller fotboll. Nästan inga ( förutom galningarna) går på bibilioteken medan nästan alla dricker sig packade så fort de kommer åt.

Loserville är en gammal textilstad. Eller arbetarstad som man sade förr. Det betyder egentligen bara att fabrikerna som står övergivna innehöll människor förr. Att skorstenarna vid vattnet var i bruk förr, för länge sedan. Jag brukar ta mina promenader där, bland fabrikerna och vattnet, och se ut över gråa, blåsiga och dåligt underhållna fält av asfalt.

Ibland händer det att en representant från arbetarrörelsen håller ett tal när det är jämnt år efter något som hände en gång och betydde något för någon. Någon applåderar och så bjuds det på kaffe ur pumptermos. Det mesta som hänt ligger långt tillbaks.                                                        
                                                                  
                                                                          -3-                                              

Jag lever ensam mitt i stan. Tidigare arbetade jag som lärare men man lade ner skolan så  nu gör jag inte så mycket mer än sitter här i den här för stora lägenheten med de höga vita dörrarna och det lutande, knarrande golvet. Jag är varken lycklig eller olycklig. Jag har varit gift en gång för länge sedan. För en tid sedan älskade jag en kvinna som stack. Vi skriver brev till varandra och jag försöker hålla tonen så saklig jag kan. Jag klandrar henne inte. Hon heter Helena och bor i Stockholm nu. Hon stod inte ut här. Det bor många trasiga människor i Loserville, det är ett som är säkert. Ute i Sverige ser man på oss som om vi inte fanns och det tycker jag inte är riktigt schysst. Vi finns. Vi kanske inte alltid duger så jävla mycket till men vi lever här varje dag, både jag och mina vänner. Jag träffar Frank, Leopold och Johanna ibland. Vi…( här måste jag se mig om över axeln, så verklig och påtaglig är skräcken för schakalerna…) träffas hos Leopold en gång i månaden, i hans gamla antikvariat. Vi kallar oss De Bärbara. Vi bär med oss böcker, riktiga böcker med pärmar.  Sådana som schakalerna rensat ut. Vi har de i våra rockfickor, knyter fast dem på kroppen, tejpar på oss dem som bomber på en självmordsbombare. Enda kriteriet är att vi kan bära med oss dem. Vi läser ur de där böckerna när vi ses och talar kring det vi läst, och om allting annat.Jag vet inte… Loserville är ett jävla ställe. Den här stan har ett underutvecklat hjärta.

Dan Andersson veckan startade i går uppe i Dalarna.

I år är ju denna vecka extra trevlig eftersom undertecknad belönats med Dan Andersson Priset 2007…(ler…)

Det kommer delas ut i slutet av denna vecka, söndagen den 5 augusti.

Mycket om detta finns att läsa på www.marcusbirro.se

Sorgsenhet är något vackert, något djupt mänskligt, något för oss alla lika. Men rädslan för denna sorgsenhet lamslår vår tid. Därför är den kollektivt själsliga hälsan i Sverige som den är; dålig.

Schulman och hans anhang, hans arme´av idioti, av välformulerade ytlighet och distanisering, hans artilleri av själlöshet, hans upphöjande av ytan som något värdefullt är därför något i grunden alarmerande.

Det är ett tidstecken. Det är fienden.

Och fienden måste bekämpas.

Jag kommer alltid, alltid, alltid stå på andra sidan.

Att upphöja medelmåttligheten till dygd, själlösheten till någon form av Stureplan-sanning är allvarligt därför att allt detta dåliga, detta medelmåttiga, all denna BRIST i förlängningen hotar att nedvärdera oss som människor, som de vi är, ALLT det vi är.

Jag hatar att bli degraderad. Jag vägrar finna mig i det. När till och med DN Kultur i någon sorts obegripligt missriktad ambition väljer att lyfta fram Schulman och hans terror på första sidan på kulturdelen, som om dessa typer skulle utgöra någon form av norm i bloggvärlden, är det inte utan att man nästan ger upp.

Visst kan man rycka på axlarna åt skiten, men det är mer än skit. Det är ett tomhetens gift som sipprar in i mitt system även fast jag inte vill det.

Människor som koketterar med sin ytlighet, som förlöjligar och förföljer människor med bultande hjärtan och ambitioner kommer alltid vara mina fiender.

Eftersom jag är naiv, och pretentiös, nog att ta mina medmänniskor på allvar.

Jag vägrar degradera dem till ytliga, konsumerande fån som bara bryr sig om skvaller och billiga kickar.

Schulmans uppmuntran till denna själlösa facism är häpnadsväckande motbjudande.

Ser att den där blogg-guden Schulman retar sig på rockgruppen Kent.

Han använder nöjesmaffians klassiska argument om att de är pretentiösa

Alla som vill något med sin musik, sitt skrivande, sin konst är alltid pretentiösa.. Det är amöbornas argument. ingenting får betyda något. Stureplanrörelsen med snabba cash, yta och skvaller styr hela det är landet åt helvete.

Det är författare som Ronnie Sandahl, Lundell, Ranelid och rockgrupper som Kent som får klä skott för uppkastningarnas flottiga leenden.

Det är obehagligt som myggstick.

Kent överlever nog detta.

Bo Strömstedt påminner mig i en lågmäld och fin text i dagens Expressen om dessa rader av Forssell som jag minns att jag läste när jag var ung.

Det är fortfarande kristallklar, lysande poesi:

När stenen kastas/lever den ett fågelliv

Stenen är full av lärkor/som sjunger för ditt hjärta/och stenar dig med fågelkvitter

och väcker stenhjärtat i dig/med kambrisk sång

Tack till alla som kom och tittade och lyssnade i Helsingborg i går.

Det var roligt att se så mycket folk.

Fast jag kunde varit bättre, lite ringrostig i början. Sista halvtimman var bättre än den första.

Åkte tillbaka direkt till hotellet efteråt.

Just nu är jag på väg mot Ulricehamn där jag uppträder klockan 1630 redan, på Sjuhäradsfestivalen.

Jag leker att jag är Wayne Hussey i The Mission. Den jäveln är alltid på turne.

Överhuvudtaget leker jag hela tiden känns det som, låtsas vara en massa andra människor hela tiden.

Och så har jag börjat lyssna på Fields Of The Nephilim igen. Vilka giganter de är.

Det talas om extremt väder. Vadå extremt?
Det är varmt i syd och det regnar i norr. Jaha?

 I England finns markeringar från 1700 talet och då stod vattnet lika högt som idag. Så gjorde det även på fyrtiotalet. Men nu är allt vårt fel.

Nyheterna i Svt toppar med att köttätare förstör miljön. I morgon är det något annat. 

Det är alltså mitt fel för att jag vägrar sortera mina potatisskal, inte bär hem maten i en fransig tygväska som det står Rädda Valarna på eller för att jag åt en biff till middag som det regnar i England?

Lika bra att dö kanske. Den plats jag tar upp förstör säkert miljön.

Fan trot.

Sverige älskar sin moralpanik.

Just nu gäller den klimatet och alla rättänkare, alla sunda, förnuftiga, sansade, dukiga och laglydiga jävlar traskar med sitt avfall i en liten hink runt hörnet, eldar med pellets, viker ihop sina poatisskal, låter bli att flyga, äter inget kött, och tror på allvar att detta handar om de och deras medvetna val. Jag tror inte att Gore och Gud är kompisar. Jag tror man kan förhålla sig en aning skeptisk mot allt det här.

Jag minns en scen ur Papphammar med Gösta Ekman. Han är en nervös metereolog som målar Sverige som en kuk på sitt ritblock. En fluga kryper runt i ansiktet. Han är stressad och nervös. Till sist ger han upp, lägger ner pennan intill blocket och säger:

- Väder…I morgon får Sverige väder.

Det kan man vara säker på. Att vi snart ska gå under i en väldig flodvåg för att vi använt sopnedkast i femtio år tror jag dock däremot inte ett jävla dugg på.

Någon får för sig något och sedan sprider sig denna hypotes, misstänkt likt en övertygelse, och alla bara rapar med.