Sverige är ett ängsligt land.

Vad som är rätt och inne betyder allt.

Människor är beredda att avsäga sig sin musikaliska inriktning för att inte tappa i trendkänslig trovärdighet.

I Italien ser de största musikaliska hjältarna ut som överviktiga fyllon.

Vasco Rossi,Zucchero och Ligabue är inga ungdomar direkt. Men de gör bra musik, texter som betyder något. De drar hundratusentals fans till sina spelningar, i alla åldrar.

Kärleken är konsekvent, tålmodig. Det är musiken som är viktig.

I Sverige hivas kärleken till ett rockband, tillde musikaliska hjältarna, ut genom fönstret.

Ingenting tillåts leva för evigt.

Varför är människor så skraja för att kännas vid sin ungdomliga musiksmak?
De talar om grupper som The Mission med en form av äckel, och det är samma människor som för femton år sedan inte kunde och handla mjölk utan att måla ögonen med kajal och suga in kinderna. The Mission var bra och The Mission är fortfarande bra.

Men inte i Sverige. Här skäms man istället för att man en gång i tiden älskat dem. Varför? Vad är man rädd för? Att inte räknas i de svala rummen som sätter tidsandan, den nya tidens dagordning?

Människor tunna som dimma…

The Missions nya skiva heter God Is A Bullet och är en grymt bra platta.

Hade de hetat något annat mer creddigt än The Mission hade de svala recensenterna på de balla tidningarna kastat sig över plattan med giriga händer. Nu skrattas det nervöst om att man nog inte gillade dem ens när man gillade dem. Typ.

Det är en feg, hållningslös och tragisk inställning till musik. Att baktala sina gamla hjältar för att man vill inta sin position är att baktala sig själv. Att minnas sina hjältar är att vara trogen sig själv.

Vad är man rädd för? Att någon ska tycka man är töntig? The Mission sålde över fyra miljoner plattor när de var som störst. De måste ha gjort något rätt. De är fortfarande bäst.

Trevlig läsning.

Också för att visa att det går att garva åt sig själv och ta sin konst på allvar på samma gång.

Man behöver inte, som en viss här namnlös författarstjärna, glida in i en hotellreception i Borlänge med en snorkig, överlägsen min, se en i ögonen och vägra hälsa.

Livet är kort för att tro att man är viktigast i hela världen.

Jag avskyr människor som tror sig stå över allting, som anser sig kunna bemöta andra med intellektuell snorkighet bara för att man jobbar med KULTUUUUUUUUUUUUUUUR.

Kulturvärlden är full av folk som inte kan garva åt sig själva. Eller något annat för den delen.

Jag försöker ändra på det.

Läs:

http://www.dalarnastidningar.se/nyheter/borlange/article209660.ece

Bäst just nu och i tre år till.

Kolla särskilt de två sista minuterna.

http://www.youtube.com/watch?v=msV7SyoL7XA

Fan vad ynkligt Svärjä är när en människa som väljer att hänga ut sitt hjärta som jag gjorde i Expressen artikeln om alkohol iskallt får räkna med att få en massa konstlade, vulgära, stinkande, förbannade påhopp.

 Vad är det som retar så med uppriktighet, ärlighet, med försök till försoning, till samtal?

Jag är så jävla trött på att behöva klä skott för en del förvridna jävlars missriktade vrede.

Vad är det som provocerar med att erkänna sina svagheter, att försöka klä sina tillkortakommanden i ord?

Endast så, genom att i skrivandet lämna ut sig kan något bli allmängiltigt. Genom att föregå som exempel, dåligt eller bra, kan andra känna igen sina egna liv.

Jag tror på litteraturen som en väg till igenkänning.

Det är vad all god litteratur bör sträva efter, att sätta ord på känslor människor går omkring och bär på men ännu inte lyckats formulera för sig själva.
Varför är det alltid de harhjärtade som blir anklagade medan de hjärtlösa, cynikerna, språkonanisterna, och formaterade jävlarna, alltid klarar sig.

Hur kan ett öppet, ocensurerat hjärta provocera så?

Vad är det de stör sig på? Mig? Eller är jag bara snuskigt osedvanligt självcentrerad.

Jag är glad att jag tar mig själv på allvar. Och jag är lika glad att jag kan garva åt att jag tar mig själv på allvar.

Just den där artikeln har jag i och för sig fått väldigt mycket beröm för också. Och jag glömmer inte det. Jag bara undrar hur människor är funtade när de provoceras av en sådan här grej.

Det är för mig fullständigt obegripligt.

Frihetsbloggarna är roliga.

De har ofta stora fåglar med väldiga vingar på sina förstasidor.

Eller seriefigurer med maskingevär, det går på ett ut.

Varje gång jag läser något taskigt om mig själv bland bloggare är det nästan alltid frihetsbloggare som skrivit..

Och det är alltid samma bloggare som retar upp sig med jämna mellanrum. Det känns tryggt. Jag vet var jag har dem och de tror dem vet var de har mig…

Inga nya hatare tillkommer, det är samma gamla frihetskämpande kvinnor och män som jagar mig nerför branten.

Frihet från vad?

Jag måste göra nåt rätt.

En solig hälsning från en välsignat folktom vagn på ett tåg mellan Borlänge och Sala.

Det är rock.

Att ta det tidiga morgontåget FRÅN en festivalstad samma dag som denna festival drar igång är dock jävligt gubbigt.

Särskilt som man ska till Norrköping.

Och särskilt som man ska till Norrköping för att på kvällen sända det märkliga programmet Karlavagnen…

Mne jag är en gubbe som längtar hem.

Det blir tre fina krönikor i kvällens program, skrev de just här på tåget.

Var rädda om er dag, vänner. Och er.

Frid.

På hotellet efter föreställning.

Stället var smockat med folk.Människor trängsdes längs väggarna för att det inte fanns plats. Om ni visste hur sådant glädjer en stackars poet!

Allt från tjejer i för stora solglasögon och The Cure signatur på mobilen, och till åttioåriga Marianne som släpat med sin karl och fick sitta på de högsta barstolarna längst fram. Marianne hade tydligen slagit in mina böcker i omslagspapper och ville jag skulle skriva i dem. Och så fick jag skaka händer i massor och till och med signera ett par händer. Ett paket keks- Muumin, vegankex kallades de visst, signerades också.

 Och killarna som älskar min italienska fotbollsblogg kommer fram, och tackar. Klart som fan man blir stolt. Popstärna i en minut.

Jag gör tydligen någon nytta, vänner. Det värmer.

Jag älskar Borlänge.

Givetvis solglasögon. Ingenting annat än Ribbons med Sisters i lurarna. Enda sättet att glida in i en festivalstad, Borlänge i det här fallet.

Hela tåget är fullt av svartklädda ungdomar med trasiga jeans, smutsiga kepsar, insydda brallor, solglasögon, poptröjor med löjliga tryck, hennafärgat hår, solstolar, tält, ryggsäckar, väskor, sandaler, och lock efter lock efter lock efter lock med starköl.

Jag skyndar mig in på mitt hotellrum.

Tvingas ut för att handla lite mat. Vid brofästet från hotellet, bakom Systemet, står några tjejer och en av dem ska just fråga om jag vill köpa ut men en annan känner igen mig och hinner rycka tag i henne och viska ” Inte han. Han dricker inte…”

På konsum köper jag lite bröd, skinka och frukt men innan jag ska plocka ner allt i påsen ska jag bara få igång min mp3a och när jag gjort det kopplar min gubbhjärna inte mer utan jag går och glömmer allt.

 Jag måste instinktivt varit inställd på att göra en grej efter att ha betalat ( att lägga ner varorna i påsen) men istället har jag fått igång musiken i lurarna och det är Fields Of The Nephilim så jag går. Jag glömmer allting och bara går. Till saken hör att jag köpt nya skor och det är den påsen jag bär med mig till hotellet. Väl där undrar jag först vart all mat är innan det slår mig att jag börjar bli helt senil och glömt allting.

Så det är bara att trava dit igen och peka bakom tjejen i kassan som är apstressad eftersom det står tjugo tusen halvpackade tonåringar och ska köpa folköl eftersom klockan är tjugo över sex och bolaget just har stängt.

På vägen tillbaka slirar en bil upp vid trottoarkanten och ut stövlar världens gladaste killgäng. Insydda depprockstights, kajal och pannband, bärs, bärs, bärs, en bandspelare med, minsann The Cult, och det där är vi, då, för länge sedan, 1992. Det kunde varit jag. Det är jag, då.

Här är jag nu.

 Ett litet uns av melankoli sveper igenom mig, som en svart vind, som dimma, som trevande, bleka, svala fingrar som inte vill en något. Som en dröm från en fjärran natt.

Sedan står jag i hissen till mitt hotellrum.

Jag uppträder halv tio.

I kväll uppträder jag på Peace & Love festivalen i Borlänge.

Plats: The Flying Sportsbar (bara en sån sak…), i Folkets Hus

Tid: 21:30

Väl Mött!

Jag sitter på en bänk på gymet efter ett cykelpass.

 Jag har en spegel framför mig som visar en smal, skäggig, trött man.

Jag knäpper på mobilen. Det tar ett tag men strax surrar den till. Det kan vara Jonna. Vi väntar provsvar. Det kan också vara någon annan.

Jag försöker hålla kvar ögonblicket innan jag läser texten. Det kan vara det sista normala på länge.

Jonna är frisk!

Mot alla odds visar provsvaren ingenting. Hon är ju opererad för cellförändringar tidigare så vi var förvarnade att det kunde vara det igen, kanske något allvarligare än så.

Vi har oddsen på vår sida. Det var på tiden…

Jag stänger skåpet, slänger väskan över axeln och ringer upp henne.

Jag är lycklig. Tom. Trött. Hade jag druckit sprit hade ginen stått färdig som Lerneby uttrycker saken.

Nu firar jag med en laxmacka och ett glas mjölk.

Jag älskar henne och det finns hopp om framtiden igen, om barn, ett riktigt liv, om verksam kärlek och naiva drömmar. Jag älskar naiva drömmar.

Vet du hur det låter när livet startar igen, efter en lång, påtvingad paus?
Det låter som när ett filmprojektor drar igång. Det låter som när en ridå skjuts åt sidan.

Det känns som när man börjar gå under regnbågen sedan man stått och hukat för regnet en hel timma, som när man är kär, som när man upptäcker att livet går att leva utan sprit, som när man arbetar med något man älskar och glömmer tid och rum, som när Italien vinner fotbolls-VM, som när man springer på ett älskat och välkänt ansikte bland alla djävulska främlingar. 

Det känns som när madrömmen långsamt smulas sönder av morgonljuset.

Livet är starkare än döden.