“Nå, det är ju lite rart att Birro upphöjer mig till “kultursidornas uppburne överstepräst”. Vad har jag då gjort för att ådra mig Birros (vid det här laget ytterst rutinmässiga) vrede? Knappast något annat än att tillhöra den stora del av mänskligheten som inte värderar Birro riktigt lika högt som Birro själv, eller som av någon annan någon gång värderats högre än Birro själv.”
Skíver Malte P på sin blogg.
Jag kan trösta Malte Persson med att jag faktiskt aldrig ansett mig särskilt begåvad.
Till skillnad från honom slåss jag mot min egen känsla av otillräcklighet varenda dag. Jag har insett att det är en kamp jag får leva med. Jag omger mig inte med samma lätt överlägsna raljerande leende. Jag har inga flickvänners vänner som kan recensera mina böcker på kultursidorna. Jag har inga vänner alls där.
Jag är heller inte arg på honom. Det är svårt att bli arg på någon som inte berör en.
Jag tror det är så här; Persson är djupt insyltad i svenskt kulturliv.
Jag är inte det.
Han skriver en poesi som jag inte begriper, som jag tycker snor onödigt mycket fokus från alla annat vettig, begvåad poesi som finns i det här landet. Han gör det säkert skitbra, men den lyrik han representerar (och det här är tyckte och smak, ingen sanning) är som ett främmande språk för mig, en helt annan konstform. Matematik var ordet.
Problemet är att när man läser kultursidorna kan få intrycket att denna form av lyrik är den enda som finns. Så är inte fallet.
Han representerar en konstform jag hoppades mycket på men lämnade i slutet av nittotalet eftersom den inte alls berörde mig, gav mig något alls. Jag började skriva romaner istället. När jag nu återvände tillbaka till poesin 2006 med den hyllade (och det skriver jag bara för att man av Persson kan få intrycket av att ingen tyckte om den) 43 Dikter upptäckte jag att det var samma betongarslen på samma stolar fortfarande.
Malte Persson har sina fingrar djupt i den kulturella syltburken. Inte kan jag vara arg på honom för det. Det ser lite rart ut, smakar säkert fan så mycket sötare än ha fingrarna knutna i halvt desperata nävar…
Men jag tycker fortfarande det är obeghagligt när polare recenserar varandra. När varenda jävel har sin näsa uppkörd i sin kollegas arsle.
Varför?
För att jag står utanför?
Ja, helt säkert.
Men också av tusen andra, sundare anledningar!
Men jag börjar mer och mer inse det helt nödvändiga i att stå utanför. Jag är tyvärr väldigt dålig på att ta de dåliga sidorna detta för med sig.
Jag såg förresten att Persson och jag uppträder på samma poesifestival, den i Nässjö, i mitten av juni. Kom dit själva och avgör vem som är bäst.
Se där, en skitlöjlig men lite rolig litterär pittmönstring utkastad i bloggrymden…(ler…)
Antager du utmaningen, o du store Persson?
Mer Kulturdebatt
