Jag ser Stockholm från sjunde våningen.

Anglais sjunde våning. Tinnar och torn. Det skulle kunna vara 1907 likaväl som 2007.

Tog en fika med brorsan vid Stureplan tidigare i dag. En dubbel espresso. Han var också i Stockholm. Han bor på ett hotell något kvarter härifrån.

Det är annat än det än för fem, sex år sedan när vi hade träffats på nån sylta vid Järntorget för att tvinga i oss starkbärs mitt på dagen.

Vi har gått igenom så oerhört mycket, vi två. Vi är så lika och så olika.

Vi bär samma kärleksröda, desperata uppsättning gener.

Jag medverkade i Canal + studio och talade fotboll i dag. Träffade Simon Bank och Jesper Hussfelt. Jag har mer gemensamt med fotbollskännare än andra författare. 

 För tio år sedan satt jag full i hotellbaren sju våningar längre ner.

Jag gick vilse sedan den kvällen, på stan.

Jag går inte vilse längre.

Per Svensson på Expressen efterlyser i dag unga, arga författare.

Och vi har funnits här hela tiden.

Men inte fan släpps vi in.

Att den unga, arga litteraturen och dess författare försvunnit från landets kultursidor är för det första inte sant. De finns. Men de huserar på landets mindre kultursidor. Varför? Eftersom landets större, med något häpnadsväckande och sällsynt undantag, effektivt stängt igen dörren för dem.
De är inte önskade där.

Svenskt kulturklimat är i själva verket en blöt, fet säl. Ibland labbar den en aning avmätt mot något som  simmar i vattnet men oftast trivs den förträffligt med att bara ligga på sin isolerade sten i havet och sola sig.
Modejournalisters handväskor diskuteras med obegriplig iver.
Lyrikens allt snårigare språkbildningar likaså.
Man distanserar sig, stänger igen alla fönster.
Man räds förändringar eftersom man inte längre är en del av dem.

Det är min erfarenhet att kultursidorna i själva verket inte vill veta av arga författare.
Ronnie Sandahl är ett utmärkt exempel på en  ung och arg författare som effektivt plockas ner bit för bit av snusförnuftiga äldre gentlemän, sådana som själva allt för snabbt glömt hur det är att vara ung, drömmande och oerhörd. Jag själv, med tio böcker i bagaget, kan ju bara drömma om att bli recenserad på de stora tidningarna.

Men ilskan söker andra vägar. Bloggandet är en parallell kulturell värld, allt viktigare för varje dag. Jag minns när författaren Sigge Eklund för något år sedan talade i radio om bloggandets fördelar, hur jag hann uppfatta en hastig glimt av mig själv i hotellspegeln ovanför skrivbordet. Jag såg illamående ut. Men han hade rätt. Kultursidorna är en, allt mer marginaliserad kulturell yttring. Ilskan, konsten, skrivandet, lyriken, trösten, allt det som berör människor söker sig bara nya vägar.

Har Per Svensson helt missat det?

Vårt behov av tröst är fortfarande omättligt.

Kultursidorna har i många år varit kyrkan i den kulturella byn. Men bänkraderna ekar tomma numer. De arga författarna söker sig någon annanstans eftersom de känner att ingen vill ha med dem att göra. Det är inte deras värld och bör inte heller vara det.

Konst är motstånd, deklarerar Trent Raznor i Nine Inch Nails på sin hemsida. Så är det. Landets större kultursidor har tappat mycket av det motståndet, har snubblat och halkat långt bak i ledet. Landets större kultursidor är inte samma viktiga, oersättliga forum som det varit tidigare.
Ilskan tar sig andra uttryck.

Landets arga författare finns och mår…tja… inte bra, för då hade de inte varit så arga, men hyffsat.
Landets ledande kultursidor borde istället fråga sig hur de själva mår, varför de envisas med att skamligt nog motarbeta nya, spännande och arga förfarfattarskap genom att tysta ner, vägra skriva eller tala om dem.

Det läcker ur landets kultursidor.
Allt av värde rinner ut.
Men det försvinner inte, det hittar nya scener, nya vägar att nå ut med sin konst.

Här är Per Svenssons text i dagens Expressen:

http://www.expressen.se/kultur/2.397/1.658227

Aftonbladet har nu uppe artikeln från förra veckan på sin nätupplaga

http://www.aftonbladet.se/vss/foraldrar/story/0,2789,1053672,00.html

Finns det något värre än drängfulla jävla ungdomar i keps och nedhasade jeans, trasiga sneakers och fula  pojk eller flickvänner med traktorspår i ansiktet som står och skriker och svajjar på stan?

Vad är det för fel på dem?
De bara skriker, som djur. Spyr, pissar på sig, skämmer ut sig.

Förbjud sprit. Förbjud ungdomar.

Förbjud hela skiten.

Sverige är en fylla.

Jag slängde en blick genom fönstret till Systembolaget idag.

Flaskor.

Överallt.

Såg ut som hemma hos mig på Svanebäcksgatan, Folkungagatan, Baldersgatan.

En lek som urartar.

Precis så: en lek som går fel.

Sådan är alkoholen för sådana som oss.

Lycklig i dag över att inte vilja dricka. Lycklig över ha tankarna på andra planeter.

Lycklig över att mina tankar har kärleksröda rymdräkter som de studsar mot dessa planeter i.

Våren dammar kring Nya Torget. Precis när solen drar sig tillbaka, den där violetta luften, är ett sätt att resa i tiden. Hur det doftar då.

Visste ni förresten att jag fått skriva i texthäftet till den kommande Imperiet samlingen? En lång text om denna eminenta rockorkesters betydelse för mig och alla andra. Snacka om hedersuppdrag. Skivan kommer i maj.

Det är riktigt tungt.

Så vart fan är alla feminister?
Alla rättänkande, människokännande kvinnor och män med bassänger av insikter?

Jag undrar bara vart de är.

Jag undrar varför de vänder bort sina ansikten, låtsas som om jag inte finns?

För visst är det läskigt när fördomar kommer på skam.

När de dragit ut i krig mot det förtryckande manssamhället och gjort en sådan som mig till fiende.

I massor av år har jag fått kläda skott för en del kvinnors missriktade vrede. Ni vet de där, som alltid väljer fel fiende.

Vad gör jag då?

Jag ägnar mig åt lite hederligt, jordnära, verkligt och effektivt jämställdhetsarbete. Jag skriver en bok om de verkligt utsatta kvinnorna OCH männen. De som farit illa i vården, farit illa mot varandra, som drabbats av sorg.

I mångt och mycket är Svarta Vykort en i ordets allra riktigaste och verkligaste benämning en feministisk bok.

Så var är dem?
Det är helt tyst. Helt tomt.

De blundar hårt och konsekvent.
De har väl annat att göra. Har väl dragit sin tjöt-kärring-lans mot någon annan, fullständigt oskyldig man någonstans.

Alternativt sitter på stans ballaste ställen och sörplar väl tempererad caffe latte medan de diskuterar handväskors prisklasser, eller inkvoterade kvinnor i börsföretagen.

Tjena vänner!  Här är jag!  Hör av er om ni vill ha en lektion i hur verkligt, riktigt feministiskt arbete ska gå till.

 Hur man arbetar istället för att bara sitta och tjattra och spy radikala komplimanger omkring sig.

Jag skrev en bok.

Vad gör ni?

I dag kom Svarta Vykort till mig från förlaget.

Röd, liten, behändig kärlekspocket.

En bok att läsa helt enkelt. En bok att nyttja.

Jag minns när jag såg min första bok i tryck.

Jag hade mina ex i en svart sopsäck. Jag bläddrade och bläddrade, låtsades vara olika människor när jag läste, vänner och fiender.

En revansch som inte smakade som en revansch.

Riktig revansch, en sådan som håller, har ingen smak. Är färglös. Kall.

Nu har jag Svarta Vykort här. Det blev en fin, liten bok. Det blir min tionde utgivna bok.

Det är fortfarande magi. Men nu också ett yrke. Jag firar inte på spårvagnen med en flaska kall glögg som den där gången, för länge sedan.

Jag firar med att ha börjat skriva en ny roman.

Glöm inte releasefesten för boken som äger rum på eftermiddagen den 12 Maj i Norrköping. Alla är välkomna dit.

O.S.A på www.marcusbirro.se

Kristinehamn är en vacker liten stad. Som ett stilla vykort från någon man glömt att man träffat. Som ett magnethjärta på kylskåpet.

Sitter på X2000 (i tid….) på väg hem igen. En man i världens mest uppenbara peruk går runt och delar ut små brickor med mackor.

Jag blir sämre och sämre på att hänga med i världen där ute.

Leijonborg avgår och Jeltsin dör. Eller tvärtom.

Och det rör mig inte i ryggen. Kulturen diskuterar damväskor. Och det rör mig ännu mindre.

Jag lever i en bubbla. En hinna. Jag buktar mot väggarna. Jag är fast där inne. Eller om det är de där ute som sitter fast?

Skogen lutar sig ner mot banvallen. Träden kommer nära i Värmland.

De senaste dagarna har jag längtat efter att få sitta i en solstol vid vattenbrynet till en svensk insjö och sila grönt vatten mellan tårna.

Ett stuga. Skog och en sjö. Vardag.

Jag får lugn i andningen när jag ser den bilden framför mig.

Jag har nått en återvändsgränd känns det som om.

Jag måste ta mig runt den, bort från den, men jag vet inte hur.

Jag vaknade före Jonna i morse. Hennes ansikte som en mild vind bara…Hennes ansikte som en melodi man hört förr, i sin barndom, ren och självklar, tonsäker. Jag klev upp utan att väcka henne och gick ner till det här tåget som jag sitter på nu.

All ilska har lagt sig till rätta, rullat ihop sig som en katt och spinner lågt någonstans här inne.

Jag förändras dag för dag.

Världens minsta Värmlandstour fortsätter och avslutas i kväll i Kristinehamn, på biblioteket klockan 1900.

Väl Mött!

Jag åker genom Värmland i en buss med Sällskapets nya skiva i lurarna.
Den kommer till sin rätt då.
Det är en helst gastkramande bra.

Och jag varvar vemodet med lite Peace, Love And Pitbulls och Nine Inch Nails.

Trent Raznor målar Värmland i metallisk plåga.

Jag vill också bli kemisk.

När jag står på scen är jag det. Jag är som mest utsatt och som mest dold.
Det är inte ett dugg hemskt att stå på scen. Att möta alla djävulska främlingars blickar på stan är mycket värre, om det är sån där dag.
Jag gömmer mig OCH blir tydlig i ord.
På scen är jag naken och så oerhört tydlig, så enkel att läsa att jag inte utgör något hot. Ens för mig själv. Jag älskar den känslan. Jag älskar utsattheten. Den gör mig stark. Den är rustningen jag vill skriva mig tillbaka in i.

Jag älskar Arvika.
Biblioteket var fullt med folk. Extrastolar och trångt i dörröppningen.

Glad blir man då.

Jag läste ur Svarta Vykort och texterna fungerar.

Det är inte jag som läser dem, inte Dante och Litens pappa. Det är Marcus Birro, författaren.

Det går inte annars. Jag måste frigöra mig från mig själv när jag läser ur den där boken.

Jag gick gågatan hem i mina nya svarta skor. De klick-klackar mot kullerstenarna. Jag lade händerna på ryggen bara för att få känna hur det kändes. Det kändes som om jag var en riktig författare. Som om det var 1902 och droskan väntade runt hörnet.

Nu sitter jag på ett litet hotellrum i Arvika och hör grannen klampa ovanpå.

Jag minns tanten den enda dag jag stod ut inom hemvården.
Vi skulle till Agda i Angered.
-De klampar så… här ovanför, beklagade sig Agda.
-Vilka då, frågade jag.
- Inte vet jag, grannarna som går i hårda skor på våningen ovanför mig.

Jag sade aldrig till Agda att hon bodde högst upp och att det inte fanns någon våning ovanför henne.

Jag har börjat skriva en ny bok, en roman.
Meddelas endast på detta sätt.