Läser Proust igen.

Vilken titan han är, vilket jävla geni. Man blir matt, trött, förbannad och såld. Gång på gång. Han fyller i. Man har allt inom sig men han lockar fram det, som den där lampan som kan läsa osynligt bläck.

Marcel Proust är störst.

Beställde Sällskapets platta från fina gamla Bengans i Gbg idag.

Kan vara läge med lite tung, mörk östtysk bunkervisa nu när värmen kommer…

Kan sitta fint med sånger om sunkiga pubar i Östberlin, lyftkranar och ödelagda hamnkvarter när våren sätter in, som ett benbrott, som skabb, som….skoja bara…Jag älskar våren. Men Sällskapet verkar ändå lovande.

Fick en bok av Dan Anderssons dotter som Dan skrivit sitt namn i och läst. “Dan Andersson 1919″ stod det på den. Det är så stort att det nästan blir en övermäktigt. Hon är helskön hans dotter. Hon gillar mina dikter. Vi snackar i telefon ibland. Dan Andersson var också ett geni. Självlärd. Det fanns inte en snöbollschans i helvetet att etablissemanget accepterade honom medan han levde. Tvärtom. De gjorde allt de kunde för att tysta ner honom. Han fick dö för att få upprättelse. FY fan. Asen på medelklassbergets yttersta avsats. Alla kulturella medelmåttor, alla hyenor som skriar sig hesa i sin rädsla för talangen. Fördriv dem ut ur de kulturella rummen. Recensenter och reaktörer. Är de värda sin makt?

Snart ska jag sova.

Är det så här vanligt folks bloggar ser ut?

God natt fina människor.

Ni vet väl vad Carl McCoy i Fields of the nephilim önskar sina små änglar?

Sweet dreams…

Först vill jag tacka alla som kom och kollade på hemmaplan igår. Det är alltid helt grymt att uppträda i Norrköping.

Tusen tack.

Jag tycker NTs kultursida är bra. Läsvärd, utmanande ibland, värdig.
Däremot fungerar inte en del av de stilistiska greppen.
Recensionen av min föreställning igår är bra. Men hon som recenserar kan inte skriva. Jag tycker man borde kunna skriva om man ska skriva för en kultursida.
“Men språket bär han med sig hur långt han än går in under Älvsborgsbron, om så i Norrköping.” är bara ett exempel på dålig språkhantering i dagens recension.

Att hon aldrig tycker något, är så sval att man fryser och sidorna förvandlas till frost är en annan grej.

Om jag bestämmer mig för att sätta upp en grej, arbeta stenhårt med den grejen, lämnar ut min själ och mitt hjärta begär jag ingenting tillbaka. Men jag hade önskat att Norrköpings största tidning kunde skicka en människa som kan skriva, som tog sitt arbete på allvar ens i närheten lika mycket som jag gör.

Det är jag, föreställningen och alla dem som kom dit fan i mig värda!

Hade jag fått en sågning hade man kunnat avfärda mig som en i raden av arga, missförstådda kulturarbetare. Så är dock inte fallet den här gången. Det är en bra recension. Men det skiter jag i. Det hör inte hit. Jag kräver fan i mig att människan som är där för att recensera kan skriva, är uppriktigt intresserad, lämnar ut ett uns av vad hon tycker.

Jag förstår att tiden är knapp. Jag förstår att recensenten i fråga försöker hitta en egen ton. Men det fungerar inte. Det är en skam mot mig, mot tidningen och mot henne själv.

Att dessutom NTs fototgraf tar foton på förbandet som presenterat sig som “Hej, jag heter Mats Lerneby och jag är förband till Marcus Birro” och tror att han är jag och går innan jag börjar är så jävla uselt att inte ens en skoltidning skulle komma undan med det

Läs hellre denna. http://www.folkbladet.se/  och klicka på kultur.

Här nånstans finns NTs: www.nt.se    och klicka på kultur.

Biljetterna går åt till föreställningen i Norrköping i morgon så vill ni komma och kolla på den, och det vill ni även om ni kanske inte vet om det, så ring och boka biljetter på 011-102694. Support är Mats Lerneby.

Kulturkammaren heter stället.

Klockslaget är 1900. Dagen alltså i morgon, onsdag.

Jag skrev det efter första avsnttet redan. Och jag står fast vid det. Fichtelius dokumentär om Göran Persson är det bästa, intressantaste och livfullaste som SVT visat på länge.

Vilket jävla jobb han gjort, Fichtelius.

Göran Persson citerar Heidenstam, klagar på media, på vänner, på fiender, på media igen, och står i röd toppluva och spanar efter räv medan de bygger hans herrgård.

Jag känner bara en oerhörd sympati för honom. Han är mänskligare, värdigare, mer poetisk, skarpare, mer småsint, mer förbannad, ärligare och räddare än jag någonsin trodde.

Det är journalistik när den är som bäst. Persson har vuxit i mina ögon.

Jag hoppas han finner sin poetiska ro i sin herrgård. Det är han väl värd.

Vi är halvtaskiga förlorare allihop. Det är det som gör oss vackra. Det är det som slipar motståndet och förvandlar våra motmänniskor till medmänniskor.
Ett fingerknäpp och du är en av de föraktade. Vi är föraktade allihop. Vi stretar på i samma regn. Det är samma halvblaskiga kaffe i automaten för oss allihop, vardagen ska sys ihop. Våra villkor är likadana.

Barnet måste dö och gräset måste växa som den store franske författaren skrev.

Livet tar inte hänsyn till om det är orättvist eller inte. Vi bär med oss våra sår. Jag försöker läka mina genom att skriva. Du har ditt sätt.
 Min rädsla är min största styrka. Och fastän jag vet vart bussen ska varje morgon, fast jag vet att den har exakt samma ändhållplats att hinna ifatt som alltid, älskar jag den. För man vet ju aldrig. Det är det fina i kråksången. Man vet aldrig. En sak har jag lärt mig; sångerna och dikterna har alltid rätt. Det går fortfarande att leva sitt liv utan att ha färdiga svar på allting.
Just nu är alltid livets vackraste bukett.

Det är långt mellan människorna i Sverige.

Därför har vi också långt inåt.

Jag tror en del av empatibristen inom vården står att finna där.

Vi är en del av den karga urmarken, långa skogspromenader, ensamma nätter i gråa hyreshus. Vodkabältet. En karl reder sig själv. Samtidigt som allt detta ska förenas med en grandios självbild.

Det finns en sorts brist på uppfostran hos folk. En brist på värdighet och vardaglig empati.

Det är samma sorts brist som gör att jag är skitskraj för att åka tunnelbana mitt på dagen i Stockholm men kan ta en nattpromenad genom Rom och känna mig fullständigt säker.

För mig står det numer ställt bortom alla tvivel att det råder en empatibrist i svensk sjukvård, en bemötandeproblematik. Resonemangen att det bara fläckvis är på det sättet håller inte längre. I min värld lider svensk sjukvård av ett grundläggande systemfel.

Det är för många vittnesmål som liknar det jag varit med om för att man ska kunna avfärda dem som endst enskilda fall. Ett systemfel är uppbyggt på många “enskilda fall.”

Jag försökte få igång en debatt i somras med en artikel i DN.

Det hände ingenting. Eller jo. Det som hände var att DN fick ta emot massor av klagomål från människor i ledande befattningar inom svensk sjukvård som ifrågasatte det rimliga i att ge plats åt en människa i sorg. En överläkare skrev till och med ” “Nog släpps smörja igenom i DN ibland men detta var bottenskrap. Birro har alltså fått ett bemötande i Sverige som han inte är riktigt nöjd med … So what? Sånt händer.”

Där står vi fortfarande, ännu nästan ett år efteråt.

Det är skamligt.

Det har varit ett långt dygn.

Jag är trött.

Jag vill verkligen från hjärtat tacka alla som skrivit här på bloggen och också på gästboken på hemsidan efter min medverkan i Nyhetsmorgon i TV 4 i morse.

Det har varit, och är, ett enormt gensvar.

Helt otroligt.

Ni hjälper mig att orka.

Min kamp är inte bara min.

Tack.

God kväll vänner.

I morgon ca 07:45 finns jag i Nyhetsmorgon i TV 4 och läser ur och talar om Svarta Vykort.

Vi syns där.

God natt.

Var rädda om er.

Göran Persson är ju fan roligare än Ricky Gervais i The Office.

När han sitter uppjäst bakom handmicken och talar om Bildt som vore han en sjuttonårig praktikant med alkoholproblem.

“Jag är orolig för honom” konstaterar Persson med besvärad min och rynkade ögonbryn. “Han tar ju inte jobben vi erbjuder honom.”

“Vad är det för jobb då” undrar Fichtelius.

Det blir helt tyst. Helt tomt. Han har ingen aning om vad han ska säga. I fem sekunder. Sedan kommer det:
“Luftfartsverket…En bra utmaning för en teknikintresserad”
Som om Bildt var en lätt drägglande efterbliven autistisk pojke med ett osunt intresse för Mekano eller Lego som behöver sysselsättning.

Det är stor, gigantisk underhållning.

Jag trodde väl aldrig att jag skulle sitta spikad framför en trött, överviktig, pösig avhoppad sosseledare men Persson visar helt nya sidor, humoristiska, mänskliga, otrevliga, avmätta, svaga. Han blir verklig helt enkelt.

Det är nästan rörande att läsa hur kultursnobbarna på SR (eller kulturredaktionen som det heter. Jag har jobbat från och till där i tolv år och jag visste inte ens att den fanns. De måste ha jävligt stängda dörrar, dålig luft och skottsäkert glas i sina fönster) och andra journalistkollegor tävlar i att såga projektet.

Jag ser bara deras avundsjuka, deras bitterhet över att någon annan få stå i rampljuset, få all uppmärksamhet. Fichtelius har gjort ett grymt bra jobb. Att folk är sura på honom kan han ju enbart skita i.

Dokumentärern om Persson är det bästa som sänts i SVT på bra länge.