Sànder en hastig och solvarm tanke frèn ett internetstàlle i La Bella Roma.

Det àr fòrsommar hàr.

Det àr sommarvarmt och helt underbart.

Jag kommer hem pè torsdag.

Och komma hem àr aldrig, aldrig nèn jàvla schlager…

Utan alltid stenhèrd tysk industrigoth…

Forza Totti.

Jag åker till Rom på söndagen.

Men lovar att lämna rapporter.

Vi läses.

Min eminente vän Krånne har ägnat sig åt seriöst kulturarbete. Han har ur de allra dammigaste och fruktansvärda gömmorna hittat något som antaligen borde ha förblivit bortglömt för alltid; eder bloggande författare ”sjunger” i ett rockband. Live. Det låter så anskrämligt dåligt att inte ens ursäkten att man vid repningar (vi repade aldrig) och spelningar var drängfull, håller.

Kort historik:

1989 bildade Morgan, jag, Martinez, brorsan och Andreas The Christer Petterssons. Vi hade våra stunder. De var inte många. Morgan kom altid för sent till repningarna och var sen sur på oss för att vi var i tid, eftersom det var inte var, som han sade, rock´n roll…

1991 lämnade jag och Peter bandet och bildade tillsammans med Krånne The Wildflowers. Eller Kill´Em With Sound. Vi bytte namn vid varje fylla. Alltså varje dag. Sedan blev vi BAD FUN. Vi hade snygga planscher. Mick Jones från The Clash och Big Audio Dynamite stod i röd dräkt med en röd gitarr. Fabian och Jerker var med också med. De kunde spela. Och Krånne kunde spela. Peter kunde tyska nationalsången på slinga. Jag drack och sjöng. Typ.

Detta finns nu på: http://www.myspace.com/badfunsweden

Jag är en idiot som tipsar om det.

Jag är förkyld.

Kommer på mig själv med att bli exakt så där småsint jätteömklig som alla män. Fryser, klagar, är för varm, trött, ont överallt. Nu sitter jag på radion coh ska köra Karlvagnen. Känns som en digital psykopat trummar med sina ringförsedda fingrar bakom mina ögon.

Jävla skitvärld. Och det är kallt. Den här jävla växhuseffekten alla miljönissar snackar om…Den har bara förskjutit vintern lite…Nu står töntiga vädermän på teve och gråter.Förbjud vintern istället. Jävla skit. Svinkall jävla vind som letar sig in överallt. Och mörkt är det också. Sovjetiskt slask överallt. Gråa gummor med kundvagn. Höghus. Skräck.

 Och jag ser ut som en estnisk groda på den här bilden www.marcusbirro.se

“Om det finns en Gud är en han en Piss och Skit-Gud”

Ur Fanny&Alexander

Fick en bok på posten i dag, “Vi som aldrig sa hora” av Ronnie Sandahl.

Han arbetar på Aftonbladet och det här är hans första roman.

Han skickade den till mig med en hälsning där han tackade för all inspiration och för att “jag är i yrket av rätt orsaker”.

Det fint skrivet.

Jag känner inte Sandahl. Har aldrig träffat honom. (Vad jag vet. Har man druckit så mycket som jag gjort är det alltid läge för en halvgardering att man stött på varandra i ett rökigt sorl vid en bardisk någon gång.)

Har dock alltid läst hans texter i tidningen med behållning.

Jag blev glad så klart. Ser att grabben är född 1984. Han är alltså tolv år yngre än vad jag är. Det är helt otroligt.

Jag har plötsligt blivit någon som andra, yngre författare skickar sina första böcker till med tack för inspiration. Det är så klart hedrande men också skrämmande.

När fan hände det?

Det var ju härom dagen jag själv hade skrivit min första bok och satt där på den sunkiga sängkanten i den nyslipade lägenheten på Svanebäcksgatan i Majorna med adresser till alla som jag tyckte skulle få ett exemplar, som jag postade bokpaket efter bokpaket till alla de som jag tyckte skulle få reda på hur jävla mycket de betydde.
Jag skickade min senaste diktsamling till Tomas Tranströmer och fick ett väldigt uppmuntrande brev tillbaka. Jag har det här på mitt skrivbord.

Inga jämförelser i övrigt, men tänk om det lilla jag gjort faktiskt betyder något för de yngre som slår sig fram nu på den litterära banan.

Jag är lillebror. Jag har alltid varit yngst överallt, Gav ut min första bok när jag var tjugo. Alltid ung och lovande. Och så nu plötsligt, etablerad, en inspirationskälla, en gammal man i lång svart rock som tar tidiga promenader med händera på ryggen….

Herregud, vad tiden går…

Signaturen Linda skriver till mig och drar min uppmärksamhet till att det finns sidor, internetplatser, där folk hånar och förlöjligar människor som lagt ut vackra, hedervärda, ömtåliga bilder på sina döda barn. De länkar till och med till dessa bilder och skriver nedsättande omdömen.

En del människor är värda mindre än hästskit.

Internet är proppfullt av små, menlösa, elaka, amöbor till människor, själsliga knott som i brist på allting annat sitter hemma och är elaka och vidriga. Mitt råd till Linda är att så gott det går högaktningsfullt skita i dom. På liknande forum har jag själv blivit kallad allt från tattare, spaggejävel, knarkare, kvinnomisshandlare, apa, analfabetfitta och…tja…en hel del till.

 Fast samtidigt skulle jag själv välja att rasa mot dem, ta reda på vilka de är, stämma arslet av dem, kräva en ursäkt, ifrågsätta det riktiga och lagliga i vad fan de gör, ta reda på vad de heter och var de bor.

Hur fan kan man ha den dåliga smaken att håna människor som sörjer sina döda barn?
Sådana jävlar borde sitta inspärrade för sitt eget bästa.

Fy fan vad trött jag blir. 

Jag fick ett förklarande mail från Fråga Doktorn där de meddelar att man alltid ser till att inte ha samma gäster i sitt program som är med i Go Kväll eftersom det sänds på samma tid…

Och jag fick ett mail från programledaren Suzanne som berömde min bok mycket och föreslog att det blir ett program i höst istället.

Bra av dem att svara och förklara hur som helst. 

Jag skickade till och med korrektur på Svarta Vykort som redaktionen inte ens kommenterat. Varje författare (och alla andra kan säkert ana…) vet hur känsligt det är att sända någon sin outgivna bok.

Särledes känsligt den här gången också med tanke på vad boken handlar om.
Jag har mailat redaktionen och bett om en bättre förklaring.

Att jag är med i ett helt annat program två veckor tidigare håller fan inte som förklaring.

Jag vet att vi är många som drabbats av svensk sjukvårds grandiosa självbild. Jag hoppas med Svarta Vykort i all enkelhet ge röst åt alla er också. Att det ska bli en bok för alla som behöver tröst och ord på vägen.

Teveprogrammet Fråga Doktorn ringde för någon vecka sedan och ville att jag skulle komma och tala om saken. Absolut, tänkte jag. Ett värdigt och viktigt forum.

Döm om min förvåning och besvikelse när de ringer från Fråga Doktorn i dag och meddelar att de inte längre är intresserade av att ha med mig som gäst eftersom jag “ju ska vara med i Go Kväll två veckor innan.”

För mig är det helt obegripligt hur SVTs största program om sjukvård och hälsa väljer att sägs nej till den här historien, den här livsviktiga diskussionen för att jag ska vara med i ett annat program och tala om boken! Man ser ju musikartister sitta och bre ut sig i alla soffor samtidigt när de ska släppa en ny skiva. Här har vi ett avgörande och livsviktigt ämne som man helt enkelt väljer att ignorera för att jag ska vara med i ett annat program.

Det finns tusen ingångar till det som drabbat oss. Jag kunde tala om sjukvården, inte nödvändigtvis om boken. Jag är säker på att redaktionen på Fråga Doktorn kunnat hitta någon av alla de ingångarna.

 Här följer några förslag: svensk sjukvårds självbild, empatibristen inom sjukvården, bemötandet, vad hände er, hur skriver man om sorg för att göra det allmängiltigt, blev  det bättre andra gången ni drabbades, vad är ditt råd till nyblivna föräldrar, svensk mödravård, när blir ett barn ett barn, vad kan göras bättre, har du konkreta råd…osv osv…

Det är en helt nödvändig och livsviktig diskussion som Fråga Doktorn nu väljer att ignorera för att jag ska vara med i ett helt annat program två veckor tidigare.

Jag trodde nog i alla fall ett program om hälsa och sjukvård kunde hålla sig för god ifrån att ägna sig åt mediastrategier som “han har varit med där” osv…Ynkligt! Karaktärslöst.

Så trist och så fegt, Fråga Doktorn.
Det är snudd på tjänstefel.

Tveka inte att höra av er till dFråga Doktorn  om ni håller med. Maila dem och fråga varför.

 Jag har skrivit färdigt Svarta Vykort nu.

Den är skickad till förlaget.

Ni glömmer väl inte att planera in en tur till Norrköping i början av maj för releasefesten här. Gratis vin, salta pinnar och trevligt sällskap.

Det är alltid futtiga saker, som en reklamfilm, en vändning i ett samtal eller en hastig blick i ögonvrån som släpper ut sorgen ur sin bur.

En pojke som gräver ner något i trådgården. En liten hand som söker sin mamma i sömnen ombord på flyget. Ett moln på himlen som ser ut som Dante på den där ultraljudsbilden.

Jag kliver av planet och går med de andra mot utgången.

Jag är ändå kvar där uppe, ovan molnen.

Jag har en bild, en sång i lurarna, en vision om hur alla de där molnen förvandlas till tungt fallande själar som rusar rakt igenom jorden, som väldiga stjärnor, som liv som aldrig fick bli.

Nu ska jag sätta mig till arbete igen, skriva något annat.

Något ljust.

Om det går.

Och det gör det.