Regnet sköljer bort slasket. Det är plusgrader och salta partiklar i luften. Jag tar en promenad genom stan.

Januari är en månad utan dagar. Allting flyter ut. Men nu är snart månaden slut. Ger plats för Albainen-gråa februari.

Jag kommer på mig själv med ansiktet i händerna, blank, tom, stängd.

På lördag deltar jag i en ljusmanifestation i Stockholm. Det är spädbarnsfonden som ordnar. Jag ska läsa lite ur min nya bok. Vi samlas vid Mynttorget klockan 1430. Klockan 1500 går vi mot Sergels Torg. Det kan bli fint. Värdigt.

Vi ska visa att vi finns, vi som sörjer. Vi med sorg. Vi med döda barn som dog innan de hann leva.
Kom dit du också, om du kan och vill. Alla är välkomna.

Facklor genom mörkret…

Det känns som om jag står inför något avgörande, av oerhörd intensitet och betydelse men jag kan inte avgöra vad det är, hur jag ska röra vid handtaget för att allting ska öppnas och bli synligt.

Signaturen Jokke (sic) ber mig att för helvete sluta vara en sådan dramaqueen, och hävdar att den som ger sig in i leken får leken tåla.

Han har en poäng. Och ändå inte.

Det här är inte leken jag givit mig in på.

På nätet finns en sida där hatarna kan bre ut sig.

Jag tänker inte länka till den men där har jag blivit kallad:

Råtta, kräk, jävla idiot, arbetsskygg hycklare precis som sin spaggefarsa, medelmåtta, as, analfabetfitta, prästrunkare, jävla äckel….

Bland annat.

Man blir iskall av hatet. Det är sammanlagt (hittills) sex sidor av oförblommat, antagligen åtalbart, hat!

Jag tänker inte acceptera att små jävla skalbaggar sittandes i sina askgrå, patetiska små kolsvarta rum av hat spyr ut sin dynga om mig, mitt liv och till och med har fräckheten att påstå att jag skriver om mina döda barn för att få uppmärksamhet i pressen…

Tycker Jokke att ovan nämnda exempel är saker som jag bör ta? På vilket sätt är detta organiserade hat ” en del av leken?”

Och vems lek är det?

Jag tänker hålla min dörr ren från avträde.

Dessa fega jävla insekter, dessa förbannade bromsar av smuts, får härja vart fan de vill, men de ska veta att deras jävla fasoner är uppmärksammade, att de i denna stund är en hårsmån från att bli anmälda (även om säkert inget kommer hända) och de ska veta att det inte finns en snöbollschans i helvetet att jag tänker låta ett enda av dessa små surrande kvalster kommer innanför min port.

De ska dö vid min ytterdörr.

En juridikstuderande skitnödig proggtyp vid namn Damon Rasti tar chansen att klippa mina försök att flyga igen. Han kallar sig  bland annat diskrimineringsfighter(!) och Utgångsproffs. Han har varit med om att starta tjuvlyssnat.se.

Han är på mig för en artikel jag skrivit för Svenska Fans, en fotbollsida på nätet. Texten handlar om Zlatan. Bland annat. Jag gör jämförelser med en del av den aggresiva könsretoriken där alla män ska in under ett kollektiv ansvar. Jag ställer detta mot varje redbar och vettig mans självklarhet att själv äga tolkningsföreträde till sitt eget liv.

Han hävdar att jag vill tjäna billiga poänger i könskriget.

Jag ska berätta en sak för herr Rasti:
Du vinner inte en enda poängjävel när du ifrågasätter en del av den aggresiva kvinnorörelsens metoder. Sådana kvinnohunsade pojkar som du är genast där och trycker dit mig innan jag kommit till punkt. Ni vet alltid bäst. Jag kan bara förlora genom att vara ärlig. Men jag är inte intresserad av att vinna.

Du säger att hatet står i vägen för talangen. Vrede är en energi, sjöng John Lydon.

Det är sådana som Rasti som är de riktiga fegisarna, de ständigt överslätande, alltid korrekta, alltid välmenade vänstermedelklasstyperna med sina förbannade juridikexamen och hela den upplysta världens rättmätiga åsikter ständigt på tungan. Ni har svaret innan frågan ställts!

Jag är smutsig hund. Jag blir aldrig korrekt.

Givetvis måste herr Rasti ta all ära av mig genom att hävda att jag är en medelmåtta och att jag för alltid kommer stå i skuggan av min storebror.

Det är bra Rasti, reta pitbullen bara…

Det är så jävla fegt, så lågt att det givetvis gör ont. Han är en god bödel, Rasti, han vet vart det gör ont att sätta elektroderna.

Han är en av fienderna.

Signaturen Joakim vill ha konkreta förslag på hur (och varför) en socialsekkreterare ska bry sig när en nittionåring kommer med drömmar om att bli en författare.

Okej:

En 19 åring som kommer till soc och innerligt har bestämt sig för att bli författare måste ges en ärlig chans.

Handlingsplan för en socialsekreterare:

Läs texterna, sök skolor, ta kontakt med etablerade författare och be dem läsa, skicka in till förlag och låt de bedöma, återkoppla, ge vedebörande bdirag i två, tre månader för att testa. (Ta det lugnt kära nyliberaler,de kan ta MINA skattepengar….)

Författare är ett yrke som alla andra. Det är inget man ska syssla med på fritiden eller natten eller när barnen sover eller på rastern eller på sommarlovet eller när man blir gammal eller…
Alla förväntar sig att biblioteken ska vara fyllda med böcker men ingen vill se på författandet som ett riktigt yrke.

Ge den blivande författaren chansen.Annars går det åt helvete för det här landet. Jag vill inte leva i ett andligt mörker.

Ikväll startar ett nytt liv. Igen.

Jag har slängt ner alla mina gamla kläder i kassar och ställt de i hallen för vidare transport till Myrorna imorgon. Jag har två par jeans som passar. Alla andra byxor är för stora. Alla skjortor och tröjor, kavajer och jackor är för stora. Det skallrar tomt bland galgarna i garderoben. Till och med min Bantar-Björn- Uttänjda Mission tröja från 95 åkte ner i kassen. Men de kommer ju hit till våren så då ska jag köpa nya. Dessutom hittade jag en svart, långärmad Missiontröja som jag köpte i London 1991 och inte kunnat ha på mig sedan 98. Och den passade.

Jag är en annan och den samme. Jag är fortfarande samma man, samma pojke med otvättat pannband, insydda byxor och armringar i drivor. Kajal och läppstift och inplastat medlemskort till varenda svartklubb i hela stan. Kall glögg i systemkasse på väg ut till Johan i Gamlestan. Men jag är en annan också.

Jag måste köpa nya vita skjortor med hårda kragar. Och en ny svart kavaj till våren. Jag älskar vita skjortor med stärkta kragar.
Jävlar vad gött det är att ha gått ner nästan tjugo kilo och kasta bort alla bakrussvettiga tältprojekt till skjortor, byxor för hela kontinenter och kavajer att smuggla landsändar i.

I morgon fortsätter jakten på nya och begagnade kläder som passar. Nya jeans. Nya skjortor och kavajer.

Livet börjar om igen. Och igen. Jag rundar krön efter krön men är alltid tillbaka på noll varje morgon. Jag lär mig och har sedan glömt.

Jag är exakt lika delar rädd och lycklig ikväll.

I över sjutton år har jag rest land och rike runt och uppträtt med mina texter.
1989 stod jag på en scen för första gången.
Jag besöker ofta gymnasieskolor.Det är alltid samma sak. Eleverna suckar tungt. Några par hånglar. Alla försöker överrösta varandra. Ingen verkar särskilt intresserad.
Jag börjar med att namnge den svensklärare på gymnasiet som tog mig vid sidan av en vecka före studenten och sade till mig ”Du kommer aldrig lyckas bli författare. Du är alldeles för burdus i ditt sätt att vara och skriva.” Till saken hör att jag aldrig tänkt bli författare förrän hon (som i detta sammanhang får förbli namnlös) med sådan tydlig emfas deklarerade att jag aldrig skulle kunna bli det. Då bestämde jag mig för att bli författare. Det är alltså hennes fel.

Jag talar vidare om socialsekreteraren som hånskrattade mig i ansiktet när jag berättade att jag skulle bli författare, om söka-jobb-handledaren som tvingade mig och sex andra avsigkomna ungdomar att lyfta en medicinboll mot taket för att, som han sade, ”lyfta av oss vår rädsla för arbetsmarknadens villkor.”

Det brukar sluta med att ungdomarna lyssnar. Och det beror inte bara på att undertecknad är en himlasänd föreläsare utan snarare för att de ser att en författare faktiskt lever, är som de, är förbannad och rädd, kär och vilsen, otålig och rastlös precis som de.

Samtidigt vittnar det om enorm fattigdom när hundratals ungdomar står i kö efter ett framträdande för att berätta att det är ”exakt så där fortfarande.”
Jag får massor av brev i veckan från unga människor som säger att samhället i alla dessa upptänkliga former motarbetar deras drömmar.

Har vi inte kommit längre? Vad tjänar samhället på att förtrycka unga människors konstnärliga ambitioner? Vad handlar det om?

Samhällets syn på kreativa människor är fortfarande blind. Det är bara pengar som räknas. Fortfarande. 2007. Har vi ännu inte insett vårt oändliga behov av tröst?
 Krävs det katastrofer av varierande grad och skoningslös regelbundenhet för att vi ska inse att vi behöver denna tröst?
Vi behöver trygga återväxten. Hur gör vi det när ambition och längtan motarbetas?
Samhället dömer dig efter förtjänst. Konstnärdrömmar och förhoppningar, liksom allting annat i sin linda, genererar inte några pengar och är därför ingenting värda.
Tills en dag så du lyckas och ”blir ett namn.”
Men hur kan du bli ett namn om du motarbetas redan från början?

Nu för tiden händer det att socionomer och arbetsförmedlare kommer fram och ber om ursäkt och försvarar sig med att de inte kunnat se möjligheterna för mig att överleva på skrivandet. Som om inte desperationen och paniken varit tydliga nog, som om inte drömmen legat utlagd på deras bord.

Ett samhälle som bygger på enbart på förtjänst och inte på människors faktiska möjligheter är ett cyniskt samhälle. Det finns så många begåvade människor som tvingas resa runt hela stan för att ta ett arbete de hatar och är dåligt lämpade för, bara för att någon i beslutande befattning bestämt sig för att deras drömmar om scenskolan, den stora boken, skivan, eller konstverket inte är väda något.
De klassas som odugliga innan de ens fått chansen att visa vad de kan.

Men det finns ett allvar i det konstnärliga kallet som skyddar dig mot alla dessa människor, hur plågsamt viktiga de än är för din överlvenad. Arbetet avskärmar dig från alla jävlar som vill ta en ut ur visionen. Det finns ett kall och en behörighet till högre ändamål som skrämmer många människor. Men visionen är varje konstnärs rättmätiga liv, den enda plats hon kan vistas på utan att gå under. Låt bli att slå undan benen för framtidens kulturutövare. Vi behöver er. Det är en synd och en skam att Sverige motarbetar sina kulturella begåvningar. Det är ett fattidomsbevis.

Sådana som vi äger makten att visa för världens alla förbannade tråkmånsar att tvåsamhet inte nödvändigtvis behöver betyda nedbrytande vardag, slentrianmässig ömhet eller iskalla krig. Sådana som vi vet också vad det vill säga att tappa varandra på stryka och färg. Vi har öppnat varandras kranar och bara gått därifrån. Det stod inte ens hink under. Allt som var vi, rann ut. Vi har slagit sönder allt det som varit hållbart hos varandra. Vi har pillat i varandras sår, vi har inte kunnat låta bli.

Utan att till en början varit medvetna om det har vi hjälps åt att plocka ner det som varit liv, ljus och kärlek hos varandra, som när man plockar ner skyltarna efter en rea man hoppats mycket på, men som ingen haft råd att gå på.

 Romantiker har blivit ett skällsord i en tid när allt handlar om minsta motståndets lag. Vi ska helst lalla oss genom tillvaron utan att känna varken sorg eller glädje. Livet har kapats i bägge ändarna och inte mycket finns kvar.
Livet är inte en schlager eller en allsångskväll. Livet är tusen gånger starkare och intressantare än så.
 Jag tror att man bör skriva (och läsa) böcker som sårar och genomborrar, som kan vara en hacka till den frusna sjön inom oss. Att våga vara lycklig, att våga vara en tokig och naiv romantisk idiot utgör på inget sätt något hinder för det.
 Jag vet att sångerna, böckerna och dikterna alltid har rätt. Tråkmånsarna har fel, det går att leva sitt liv utan att ha färdiga svar på alla sina frågor. Vi är alla skapade ofullständiga. Det är inte vårt fel att vi ständigt ber om nya chanser. Vi är värda de där chanserna, hur många som helst, särskilt i kärlek. Det finns aldrig bara en chans till. Det finns hur många som helst. Vi är värda all den kärlek som drabbar oss.
Det finns mysterium som inte vill bli lösta. Det är gott nog.

Det finns en fjäskande, svansande patetisk attiyd gentemot de hårdföraste kvinnosakskvinnorna i det här landet som är beklämmande…

Fega människor som hukar under det politiskt korrekta. Det sker på kultursidor, på nätet, i debatten, i radio och i böcker.

Män som på allvar anser att män inte ska diskutera den här saken överhuvtaget…De fulaste pungsparkarna, de fegaste greppen, som jag råkat ut för har kommit från vänsterradikala, fritänkande män som kastrat-tjattrat hysteriskt om att jag ska ge fan i att “våldta kvinnors äggstockar” och annat.

Den nivån håller bara…låt mig se… just det!…De ivrigaste abortmotståndarna på andra sidan muren! Och knappt dem.

Vulgärargumenten, hatet och inskränktheten håller på att tas över av de fritänkande, så kallat radikala arbortivrarna. De som ser frågan om små barns rätt till liv som en kvinnofråga!

När fan blev våra barn enbart en kvinnofråga?

 …Enda sättet att komma nånstans i den här frågan är att riva muren och tala om saken..Män OCH kvinnor…Krypa upp ur skyttegravarna.

Det gäller för övrigt all annan jämnställdhet också…

Fy fan för alla män som bröstar upp sig för damerna, som tar varje chans till politiskt korrekta applåder och poäng från de högljudda abortivrarna.

På radion i morse hörde jag en man som sade att ”män ska låta bli att lägga sig i om och när kvinnor gör abort.” 
Det är så lätt att stå långt borta från varje krigsskådeplats och strö bildade, radikala komplimanger omkring sig som dynga.
Varför skulle män ”låta bli att lägga sig i” saker som rör de också, som rör både män och kvinnor?
Att lägga sig är inte samma sak som att sätta sig till doms över, att vilja ”bestäma över kvinnors kroppar” som är ett annat sånt där radikalt begrepp som yr som snö för vinden.
Att ”lägga sig i” är inte samma sak som att vilja ha makten över någon annans beslut.
Att exkludera män ur abortdiskussionen för att de är män är olyckligt och kontraproduktivt.
Det är svårare när man varit där, satt sin fot i den världen, stått i dess landskap och känt det iskalla regnet i nacken. Då väger man sina teoretiska, behjärtansvärda, caffelatte ljumma lagom-åsikter mot tyngden av ett avlidet foster/barn i händerna. När blir ett barn, ett barn? Eller dömer mitt kön ut mig från den här diskussionen?
De värsta hetsarna med högst tonläge i den här debatten är inte längre abortmotståndarna, utan abortivrarna.
Ingenting är svart eller vitt. Ingenting är så enkelt som de självutnämnda, rättrådiga människopna vill ha det till.
Och tycker de renläriga, korrekta männen att barnuppfostran också bara är något för kvinnorna? Ska män ”låta bli att lägga sig i” barnuppfostran också? När upphör det manliga deltagandet? Direkt efter befruktning? Ser de på sig själva som endast spermierpistoler? Vill de bli degraderade till tjurar, barnalstringsmaskiner?
En del män är felriktade kompasser, direkt människofientliga i sin strävan att försöka vara kvinnorna till lags.

Hissen är trasig. 

Kvinnan från begravningsbyrån är andfådd efter att ha sprungit i trapporna.

Jag bär ner Dante för åtta trappor och tänker hela tiden att jag inte får tappa honom, att jag vad som än händer inte får tappa honom…
Kvinnan har svept in baksätet i en svart filt. Jag ställer ner Dante där. Sedan åker hon till bårhuset med honom.
Vi står kvar ute ett tag. Luften är frisk. Det regnar lite. Folk tar studenten och kör runt med lastbilar med öppna flak genom stan.

Vi tar trapporna upp igen.

Utan att vi vet om det är det mindre än fem månader tills vi ska förlora också vårt andra barn.

Det finns ingenstans att fly.