I morgon vill jag i all enkelhet föreslå att ni sätter väckarklockan på klockan 1000. Då levererar jag nämligen en nyskriven, subjektiv, poetisk och förhoppnings berörande årskrönika i Sveriges Radio P4 Riks. Mellan 1000-1200 i morgon nyårsdagen alltså. I en radioapparat nära dig. Lyssna gärna.

Det är fantastiskt att SVT visar The Office igen. Jag har allt på dvd men det är kul att förhoppningsvis fler får chansen att upptäcka vilket komiskt geni Ricky Gervais är. Han borde bäras omkring i guldstol resten av livet.

Kolla gärna in hans soloshower också. Finns på dvd.

Nu har jag skrivit ännu en text kring Italiens Vm guld på Svenska Fans. http://www.svenskafans.com/italien/artikel.asp?id=148364

Trevlig läsning.

Tog tåget till Göteborg idag. Lämnade solsken och blå himmel över Östergötland och kom fram till sedvavanligt grått molntäcke över Göta Älv. Tog en stark kaffe på Bar Italia bakom Hagabion med brorsan och åkte sen till radiohuset för att spela in det allra sista Frank i Sveriges Radio P3.

Jag var ju med och startade Frank 1999 och hade en del fina år i radiohuset på Delsjövägen. Jag minns när jag skulle uppträda på Arvikafestivalen 2002 och gick förbi ett helt fullsmockat tält och sade till min polare “kolla där! Är det Håkan Hellström där inne eller?” och det visade sig att det var jag som skulle uppträda där…Det var första gången jag insåg hur populärt Frank blivit ute i landet. Men jävlar vad sågade vi blev i början. “Marcus Birro frossar i sin egen dumhet på ett sätt som är helt nytt och enastående i SR” stod det bland annat i DN. Men efter ett tag lät det annorlunda. Samma tidning hyllade oss. Grejen var att vi gjorde samma program. Trägen vinner…

Jag skrev krönikor och var medverkade i något vi kallade Poesi På Minuten där lyssnarna fick en minut på sig att läsa upp sin egen dikt live och direkt i radion. Det blev en jättesucce´. Jag stod för någon form av expertutlåtande och allmänt omdöme. Det var en häftig tid. Frank blev väl en form av SR:s Broder Daniel ett tag. Jag är stolt över att ha varit med. Jag är också glad över att ha gått vidare. Det var kul att träffa gamla vänner, kollegor och hälsa på i de gamla lokalerna igen. Nostalgiskt. En smula vemodigt. Skönt också att visa alla att jag börjat ta hand om mig. Gått ner i vikt. Slutat kröka. Allt sånt. Jag väger sjutton kilo mindre nu än sista året jag jobbade där.

Göteborg är en före detta älskling för mig. Trevligt att hälsa på men det är inte hemma längre. Norrköping är hemma. Men Frank i P3 kommer alltid vara en av mina finaste älsklingar. Den 19 januari sänds programmet som spelades in idag. Lyssna då. Hej då Frank. Tack för alla fina år.

Aftonbladets förstasida idag:

Kikki Firar Nyår Ensam:

“Jag klär upp mig ändå”

Jag lovar dyrt och heligt härmed offentligt att aldrig, aldrig, aldrig mer köpa den där snuskiga, förbannade skittidningen.

Virtanen kan jag läsa på nätet varje lördag.

Har just sett SVTs fruktansvärt vinklade och värdelösa VM-krönika.

Det är märkligt hur djupt Italien-hatet sitter i det här landet. Det liksom sipprar in och ner på allting. Som det där frätande blodet som kommer när man skär i en Alien.

Det var samma gnälliga Tipsextra retorik som alltid. Samma missunsamhet. Samma provinsiella patetiska och okunniga utlåtanden.

Jag är så innerligt trött på svenska sportjournalisters ohämmade Italien-hat när det gäller fotboll. Richard Ekman heter stolpskottet(!) som gjort årets krönika. När han i tidningen idag får chansen att lista årets fem fotbollsprofiler i hela världen väljer han, och håll i er nu: 1.Zidane.2.Zlatan.3.Rabi Shaaban.(Herregud…) 4.Henrik Larsson.5.Gianluigi Buffon.

Stilla fråga; Hur fan fick han göra en hel timme vm-krönika i Svt? Vems brallor har han en hemlig ingång till?
Det här landet nöjer sig skrämmande ofta med hälften och anser sedan hälften vara gott nog. Ekman är en okunnig fjant som inte kan något om fotboll. Kallar man matchen mellan Italien-Tyskland för tråkfotboll måste man vara antingen blind eller bara jävligt okunnig. I båda fallen bör man förpassas till Valhallas Plast och Qvidings matcher.

Det var felaktiga påståenden om att det var spelarna som var anklagade för korruption. Det var samma mekaniska upprapning om tråkfotboll. Det är som om de lärt sig en läxa utantill och rabblar den i sömnen. Det är som om de inte vet bättre.

Fast revanschen är ganska cool…Vi är världsmästare i lite drygt tre år till! Käka det alla Totti och Materazzi hatare. Sockra era frukostflingor med det alla Zidane-kramare. Pilla ner den grönvitröda oliven i era drinkar, förbannade svenska sportjournalister!

Vi böjer tillbaka alla missunsamma långfinger hela vägen! Hörde jag ljudet av ett finger som gick av?

Materazzi, Grosso, Cannavaro, Totti, Gattuso och alla andra. Jag älskar Er! Siamo Campioni Del Mondo!

Jag har tagit några varv i lägenheten. Jag har klappat katterna och tittat på floden. (Som Andrew Eldritch i Sisters skulle uttryckt saken.) Mitt hjärta har fått reda i sitt bo. Och jag måste medge att JK snurrat till det rejält. Problemet är väl snarare alla de som inte bli trodda när de hävdar att de blivit våldtagna, utsatta eller tvingade? De människorna är väl fler än de (möjligen) elva som blivit dömda felaktigt? Samtidigt som det ju är så att två fel inte gör ett rätt.

Jag skriver på instinkt. Jag är författare och inte journalist. Och tack gode Gud för det…Men ibland är det nödvändigt med promenader genom rummen för att känna instinkterna landa.

Jag skulle bli en värdelös politiker. Jag är nämligen dagligen beredd att revidera mina uppfattningar om människor och ting.

Justitiekanslern Lambertz anser inte att vi lever i en rättstat. Sedan 1993 kan han plocka fram minst 11 felaktiga domar. Män har blivit dömda för sexualbrott på felaktiga grunder.

 I många av fallen har kvinnor ändrat sina historier flera gånger. Till och med årstider har plötsligt skiftat. Sommar har blivit vinter och tvärtom.

Vad blir följden? En gemensam kraftansträgning för att följa upp saken? Ta reda på om det faktiskt förhåller sig så? Har en enda människa blivit dömd på felaktiga grunder är väl det tillräckligt för att man ska kolla igenom om det faktiskt är så?

Inte då. Bodström går helt i taket och väljer istället att ställa in siktet på budbäraren. Och en annan central fråga; var är feministerna i allt det här? För det ligger väl inte i deras intresse att män döms till fängelse på tvivelaktiga grunder bara för att de är män? Man hör aldrig de röststarka kvinnliga aktörerna i de här frågorna. Jag trodde någonstans i mitt naiva sinne att jämdställdhetsarbetet gällde båda könen.

Samtidigt bör man ju ställa dessa elva fall mot alla de fall där flickor och kvinnor faktiskt blivit utsatta för sexuellt våld, tvång eller ofredande och där dessa fall inte ens tas upp till rättegång. Eller det görs och männen frias. Jag är säker på att dessa är fler än elva. Samtidigt är det ju ingen tröst för de som sitter i fängesle på felaktiga grunder att rättväsendet inte fungerar på andra områden heller. Bilden är mer komplicerad än både Lambertz och Bodström vill göra gällande.

Att inte ha kunskap är aldrig en skam, men att inte VILJA lära sig om möjligheten ges är det. Jag läste det i boken Huset vid Flon av Kjell Johansson för en tid sedan. Boken är sådär. Jag har svårt för arbetarlitteratur. Jag fascineras mycket mer av klena, bleka överklassförfattare som lider själsliga kval bakom sina igenbommade fönster och dörrar, än av rediga, hurtiga typer i blåställ som rycker upp rädisor ur kolsvart jord och stupar i sängen med smuts under naglarna. Den själsliga kampen intresserar mig mer än den kroppsliga. Hellre evighetslånga meningar om kärlek signerade Marcel Proust än hycklande hyllningar av kroppsligt dränggöra av Ivar-Lo Johansson. Och ändå är jag själv en av de självlärda författarna, en arbetarförfattare om man så vill. Jag går inte ihop någonstans. Jag utgår ifrån att det är som det ska eftersom ingen jag känner går ihop. Inte en människa jag träffar är särskilt duktigt sammansatt. Vi faller isär lite här och var. Vi är inkonsekventa, smålistiga, odrägliga, underbara, trofasta och svekfulla, kärleksfulla och skitförbannade,. Vi är människor helt enkelt. Det är väldigt dumt att ha ångest över att inte hänga ihop.Som sagt och skrivet, att inte begagna sig av möjligheten till bättre vetande är en skam. Jag håller med.

Vill människor roa sig till döds vill inte jag stå ivägen.
Jag smyger hellre upp strax bredvid, som en glad och kärleksfull liftare utan baktankar, erbjuder ett alternativ, en annan väg, ett bullrande väg bort från allt som står still. Det är allt jag vill vara, ett viskande alternativ i allt förbannat brus.Vi har valet varje dag. Att obönhörligt släckas ner med hjälp av själreducerande medikamenter som kvällstidningar och teve eller att söka vetande, andlighet och ljus i böckerna, i konsten, i musiken, i dikterna, i böckerna, i tavlorna, i kärleken och hos varandra.

Ingen kan göra det valet åt dig.

Jag stångades med folk i galleriorna idag. De fjärmar sig. Känns det som. De är trasiga, fula, gulsiktiga i ansiktet, luktar gammalt piss. Ser ut som utstampade fimpar i ansiktet. Jag är rädd för dem.

Jag brukade stå bakfull vid mitt fönster och fjärrkontrollstyra människor på låtsas medan jag väntade på att ölen skulle bli kalla i frysen. Jag styrde människor mot varandra. De gjorde aldrig som jag ville. Så jag lade av.

Egentligen är vanligt folk inte alls fula. Det händer något med bilden av dem i mitt huvud. Det är mig det är fel på. Det är okej. Det är jag som fjärmar mig.

 Vissa dagar går jag ensam genom väldiga folkhav.

Sverige är ett land av krampaktigt, tillkämpat samförstånd. Ingenting får sticka ut. Alla ser likadana ut. Alla kör samma bil. Alla går på bio på juldagen. Alla går ut och super sig packade vid sin gamla bardisk i sin gamla hemstad och håller in magen när de är ensamma.  Alla beter sig. Alla uppför sig som man ska.

Alla är livrädda. Men inte alla vågar erkänna det.

Jag älskar människor men jag förstår mig inte på dem. Och när avstånden mellan mig och dem ökar, vem är det då som förflyttat sig?