Kan bara konstatera att en del verkligen vill missförstå artikeln jag hade inne i GP härom dagen. Jag ville verkligen bara riva bort ett kvävande sår-plåster för alla oss som mist våra barn för tidigt eller i sena missfall och ställa en enda fråga; När blir ett liv, ett liv? Jag vill självklart inte ta bort kvinnors rätt till abort. Vad får folk allt ifrån? Sina fördomar om ens person möjligen? Jag vet inte…Är väldigt trött…Det regnar i mörkret utanför. Man ser det inte, regnet, men man hör det mot fönsterblecket.

Snön är på väg ner från norr. Det skymmer mitt på dagen. Sverige blir ett fult öststatstorg, en förbannad galleria, en blåsig, pissig gågata i helvetet. Trasigt paraply i papperskorgen. Ett ensamt fyllo med hukande gång. Det kunde varit jag. Jag går genom mina höga, vita dörrar och står i tornrummet och ser ner på torget och mannen som kunde varit jag. Jag fick se bilder av Dantes lillebror i dag, från en kurator på Vrinnevi. Han var väldigt vacker. Väldig lik mig. Det gör ont. Jag vill inte se de där bilderna, jag vet att de ritar sig själva inuti mig direkt. Jag är glad att jag höll honom i famnen trots att jag inte ville först. Han var väldigt liten men väldigt mänsklig, väldigt lik mig. Jag har två söner. Två bröder. En dog i vecka 24 och den andre i vecka 17. Det är för jävligt. Jag skjuter undan smärtan, lagrar den under all tyngd av arbete.

Jag ska skriva den här sorgen ur blodet. Gud är en hund från helvetet. Jag ska skriva allt svart ur venerna. Jag ska aldrig bli färdig.

Okej…då åker vi…rivstartar min blogg med detta superlitterära test…