Det finns tid för allt.

Det finns en tid för galenskap, sena nätter, gråt och skrik. Det finns en tid för hjärtats milda sånger. Det finns en tid för att vara närvarande.

Jag har aldrig varit speciellt bra på mycket. Jag kan skriva. Jag är i bästa stunder en duktig författare. Under de nästan tre år som jag  haft den här bloggen har allting hänt. Bara någon månad efter att jag började skriva förlorade vi Dantes syskon i ett sent missfall. Det har präglat mig. Jag höll mig nykter. Jag höll mid liv. Jag skrev Svarta Vykort som en sorts räddningsplan, en livbåt.

Jag flöt omkring på den ett tag innan jag hivades upp i en räddningshelikopter. Jag fick en filt över axlarna. Jag fick ett nytt liv. Jag är en annan människa i dag än jag var hösten 2006. Jag har varit helt och hållet öppen med den resan, här på bloggen. Nu blir jag anklagad av ni vet vilka för att vara inkonsekvent, en lismande jävla typ. Jag kan förstå det. Det är alltid obehagligt med människor som byter liv, som samlar ihop sig och kommer tillbaka starkare än förut. Jag har varit öppen med den hör resan jag gjort, från missbrukande slugger, till en mer tolerant och solidarisk människa som kommit att tycka om, respektera och vara en del av mycket av det jag förr avskydde för att jag var rädd, bitter och småsint.

Jag är inte bitter eller småsint längre. Jag har inget emot folkligheten som jag pissade på förr. Man kan tycka att det är att vara en hycklare. Men en hycklare i mina ögon är inte en person som vågar revidera sina uppfattningar om saker, människor, tankar när hans liv förändras i grunden, så som mitt har gjort.

Jag har nått framgångar jag inte kunnat drömma om. Jag har massor av fina priser. Mina böcker säljer fint och jag får ha min dröm som vardag.

I takt med mina framgångar har jag fått smaka på de anonyma och de inte så anoyma mobbarnas dunkla hat och kladdiga kommentarer. Jag har släckt ner kommentarerna både här och på min fotbollsblogg på Expressen. Jag tycker det är en märklig demokratisk rättighet att anonymt sitta bakom sitt förbannade tangenbord och hata en människa som står där med sitt ansikte och sitt namn, med hela sitt liv. Jag har ändå fortsatt blogga. Varför ska jag lämna över det mediala rummet till fånarna, till mobbarna, till idiotin? 

Kanske är det som en kollega skrev i ett mail,att man måste vänja sig vid att bli “en råvara i ett sådant här köksbordssamtal.”

Ja, kanske.

Eller kanske inte.

Nu släcker jag ner den här bloggen. Det här blir sista inlägget.

Jag har aldrig bett om något av det här. Jag vill fan inte bli en råvara som blandas ner vid idioternas köksbord, ett lösryckt skämt, ett sorts underutvecklat hånskratt…

Jag har själv varit en gapig och störig jävel men jag fyller 37 om någon vecka och det där är länge sedan. Jag har i grunden blivit en annan människa sedan jag härjade runt och försökte skrika mig till en plats i den här världen.

Det är känt att vissa mediala företeelser haft mig som favorithatobjekt. Det har varit närmast en fixering. Det har varit påhittade dikter, hela bildserier, blogg efter blogg efter blogg efter blogg om min totala uselhet, hur förbannat högstämd och obegåvad jag är. De har ägnat år av sina liv åt förfölja, håna mig och min familj. Ingenting jag gjort eller skrivit har för oviktigt att inte driva med. De överlägset flesta verkar ha tyckt att det varit lite roligt. Att vi blivit ledsna är det färre som brytt sig om.

Vecka ut och vecka in har de legat där på sina nedpissade tak och skjutit på mig. Jag har lyckats skaka av mig det. Jag har inte läst eller brytt mig. Ofast har jag inte ens vetat om dem. Men någon har berättat, länkat eller mailat. Då först har jag insett omfattningen. De är ju helt fixerade!

Man skulle kunna säga att de byggt en medial karriär och säkert tjänat pengar på att förfölja mig och min familj. Det är deras demokratiska rättighet.

Jag har har inte tagit den striden. Det är min rättighet.

Jag kan inte annat än småle åt det väldigt obehagliga i att samma person nu lyfts på starka DN-armar in i finkulturen, att alla genast glömmer vad som gjort honom känd, nämligen ett kompromisslöst mobbande, en sorts avsky för litterär svghet och hjärtliga ambitioner.

Jag har istället tagit striden här på bloggen för undersköterskor, mot Försäkringskassan, skrivit ett kulturmanifest, bjudit in till releasefesr, svingat mot alla former av medial och kulturell tyranni men det verkar som om folk vill ha denna mediala och kulturella tyranni.

Folk prisar mobbaren. Det är ungefär lika obehagligt som det är obegripligt.

Senaste veckan har varit extra intensiv. Kommersiella radiokanaler, halvkändisar och den välkända mediala företeelsen har brassat på med allt de har.

Det är egentligen inte deras fel. Det ÄR deras rättighet att tycka att jag är fullständigt obegåvad, det går inte en dag utan att jag tycker det själv, men det har också varit min rättighet att bli ledsen ibland men ändå vägra ta debatten.

Jag vägrar fortfarande ge efter för de hatiska hundarna.

Vad har jag då gjort för att dra på mig allt detta hat?

Jag har varit tydlig med min mänsklighet, med min inkonsekvens. Jag har varit tydlig i text med mina drömmar, min svaghet, mina förluster, min sorg, mitt missbruk, min längtan efter att bli pappa, min tröstlöshet över att förlora två barn som aldrig fick chansen att leva,  och jag har varit tydlig i min vrede över orättvisor.

Jag har hela tiden varit tydlig med mina drömmar om att skrivandet ska vara en sorts frizon i livet, ett sorts verkligt och andäktigt rum i vardagen, där vi kan mötas. Eller en sjö snarare som läsare och författare går ner till för att möta varandra, som mästaren Stephen King skriver.

Den senaste veckan har jag dock känt mig väldigt ensam här på bloggen. Vet inte varför. Jag har blivit väldigt hårt angripen den här veckan, i radio, tidningar och på bloggar. Samma personer. Samma totala fixering.

Jag ska srtaffas för min visade svaghet.

Det är deras demokratiska rättighet att ha byggt en karriär på att förfölja mig. Jag håller faktiskt med om det.

Jag blev ju farsa till Milo i vintras. Jag hatar att jag låter deras gift hinna in i mig. Han är allt för mig. Han är viktigare än mitt liv. Jag vill därför kapa alla band till sådant som mot min vilja håller mig nere, gör mig ledsen eller förbannad.

Jag har helt enkelt inte tid.

Jag vill också, med ett snett leende, konstatera att det här inte är något förhastat beslut som i höstas, efter att ha mottagit bland det värsta jag läst här på bloggen.

Det är heller inte heller ett beslut taget på grund av vissa andra personers avundsjuka fixering vid mitt liv och mitt skrivande. Den makten har de inte över mig. Jag har helt enkelt gått och tänkt på det här ett tag. Jag trodde jag kunde förändra bloggvärlden genom öppenhet och välskrivna inlägg men det verkar inte fungera.

Den här bloggen är ett fönster mot en värld jag kommit att tycka väldigt illa om. Jag har inte tid att stå där och luta mig ut mot mörker och känna stanken av avlopp, hat, småsinthet och medialt avfall.

Jag orkar inte längre. Jag har inte tid. De fungerar inte. Jag är verkligen ledsen över att jag är en sådan blödig jävel.

Jag stänger det här fönstret nu.

Anna Hellgren ser spöken mitt på ljusa dagen. Det kan knappast vara särskilt hälsosamt. Som vanligt är det den katolska kyrkan som antar formen av den nya tidens farsot, ett sorts helvetets spökryttare som hatar kvinnor, förbjuder abort, och dunkar bibeln i skallen på varje frisinnad kärleksliberal som alltid sitter trygg med sina sanningar, halvtaskigt formulerade som åsikter. 

Jag kräks på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” som vore dessa en stor, utsatt skara människor i Sverige. Hur många är dessa transpersoner egentligen? Varför hör man ingenting från dem själva? Är det verkligen den grupp människor i Sverige som behöver mest stöd, flest upprörda försvarare?

Man får intrycket att alla religionsmotståndare i Sverige har fått knulla på hjärnan. Är det allt ni tänker på? Vem som gör vad med vem? Har inte kyrkan andra svar? Har ni inte själva andra frågor, om livet, konsten, döden, skulden, förlåtelsen, trösten, kärleken?

Hellgren skriver att katolska kyrkan har stort inflytande över EU. Det låter som en roman av Dan Brown där påvar i munkjacka sveper förbi som hastiga skuggor med blodet droppande från sina händer.

Min katolska kyrka är en förlåtande, revolutionär, frimodig, värdig, vacker och tolerant kyrka. Jag känner helt enkelt inte igen mig i denna ständiga svartmålning som media i Sverige ägnar sig åt. Det finns en daglig andlighet som berikar mitt liv, som gör mig till en bättre människa.

Jag är medveten om den katolska kyrkans skam och skuld. Men samtidigt finns det en vardaglig längtan och tro på Gud i den katolska tron, med bikten som en pärla i detta radband, som inte en enda gång får komma till tals.

När Sverige har bestämt sig för en sak är det klart och givet att detta är det enda och rätta sättet. Men tänk om frågan när ett liv blir ett liv är för komplicerad för att överlämnas åt gapiga abortivrare och lika rabiata abortmotståndare? Tänk om synen på skuld, försoning, närhet och sexualitet inte är så frisinnad och radikalt självklar som den tycks vara på Ottars redaktionsråd. Tänk om många människor längtar efter en andlig tröst, efter sammanhang, efter en Gud som alls inte är dömande, kvinnohatande Gud som Hellgren vill göra gällande, utan istället är en tolerant, inbjudande, livsbejakande Gud som varje dag utgör en hamn och tröst för miljoner människor runt om i världen. Men det klart. Det är inte en svensk Gud. Det är inte en ständigt lismande, politiskt korrekt Gud som gått de rätta utbildningarna i fantastisk queerteori utan bara en Gud att ty sig till när livet drar lans och blir svårbegripligt. När jag kommer ut från en mässa i en katolsk kyrka ser jag inga spöken längre. Hellgren är hjärtligt välkommen att testa.

Här finns Hellgrens artikel: http://www.expressen.se/kultur/1.1592635/eumeniderna

Klockan 113o igår möte på tv4, sedan Eurotalk som aldrig tog slut, vid 1500 var vi klara och då var jag redan sen så det blev vansinnesgång längs Valhallavägen mot SR där vi bandade ett nytt program för P1 och sedan taxi till det besynnerliga hotell Mornington och sedan en ny taxi till herr Ekdahls grandiosa hus och den gode Lennart hade lagat pasta och vi satt på hans terass, ovanför poolen, och snackade fotboll med hans trevlige son Hjalmar med vänner och så en taxi till SVT där jag var med i Fotbollskväll och lanserade min medverkan i Allsången på ett rätt burdust men lite roligt sätt och Glenn Strömberg är fantastiskt cool, och sedan taxi till hotellet och lite sömn och så mobilen som väcker mig 0620 i morse och in i taxi mot Bromma där ett flygplan bär med mig över himlen till Umeå där prästen Linda möter och jag har glömt att jag måste maila en artikel så vi får ta oss till tevehuset i Umeå och prästen är svalt och varsamt tålmodig med mig och sedan åker vi till Tavelsjö där vi ska banda ett program för SVT som kommer i sommar, Sommarandakt i Tavelsjö heter det, och jag träffar lite folk jag jobbade med 1999 och jag träffar Maud som sminkar och för alltid kommer vara en av världens vänligaste människor, och med Linda blir det faktiskt ett magiskt samtal, och det är helt och hållet hennes förtjänst men det kan (vid sidan av att ha träffat Tranströmer) ha varit de tolv mäktigaste minuterna jag gjort i teve och jag läser en dikt och en Fanny sjunger vackert och sedan läser jag om flygolyckan över Atlanten ombord på planet tillbaka mot Stockholm och det är ingen särskilt bra grej så jag darrar ut lite kaffe där i stolen, och läser att Andersson skriver fint om mig och brorsan, och jag ska köpa en sallad men den är slut så jag får en flaska vatten gratis och nu är jag på tåget och snart hemma hos Jonna och Milo igen och det är ju egentligen det enda som räknas…

Den 14 juli medverkar Marcus i Allsång På Skansen.

”Det kommer att bli en innerlig, rolig, märklig och fantastisk kväll på alla sätt” hälsar Marcus från Stockholm där han är i dag.

”Jag har börjat skissa på mitt framträdande och det kommer bli hur coolt som helst” hälsar han också.

Har äntligen skaffat ny mobiltelefon och med den tar Jonna den här bilden som jag tycker blev riktigt fin.

Blev av med en del svart packning i Karlavagnen igår.

 Korpen flög iväg, lämnade min axel.

Det är fantastiskt att skrivandet kan vara som en helig formel, en nyckel till ett bättre mående.

Man formulerar sig i ord, sätter form på trollen, och de tar gestalt och blir riktigt otäcka för några minuter innan de spricker i ljuset, smulas sönder, upplöses i vitt, meningslöst damm.

Skrivandet är en helig nyckel till allting.

Jag är så lycklig att jag har det här jobbet.

Jag hade inte varit vid liv annars.

Mår fortfarande som en droppe mörker. 

Lite läskigt att inte veta varifrån denna märkliga nedstämdhet härstammar. Den är liksom bara där, som en bakterie, ett virus, en benbrott, en tystnad.

Releasefesten för Imperietboxen Silver, Guld Och Misär, är framflyttat en dag.

Den 11 juni på Strand, vid Hornstull i Stockholm står Florence Valentin på scen tillsammans med gästartister.

Kom dit och käka en salt pinne, drick en öl eller en flaska vatten, och lyssna på bra musik från både igår och idag.

Jag har alltså skrivit boken som medföljer denna box. Bilderna till den boken är verkligen helt fantastiska.

Det lovar att bli en fin kväll.

Visst hade Bryan Adams en låt som hette Cloud number 9?

Eller HAR, för han lever förhoppningsvis.

Vet inte riktigt hur en sådan lista går till, men jag är tydligen med på den.

Sittandes på moln nummer nio.

http://www.resume.se/nyheter/2009/05/27/josefsson-satter-sveriges-/

Vaknade in och ut igårmorse.

 Kroppen förvriden. Ont i själen. Sorgsen, nästan nedbruten. Det gick några timmar. Jag drack kaffe, tog en promenad. Tränade lite.

Sedan kom det en svart fågel och satte sig på axeln. 26 Maj 2006, tidigt på morgonen, föddes Dante på ett sjukhus i Finland. Han dog när man klippte navelsträngen.

Vi åkte bil till Linköping igår för ännu ett i den långa raden av hörseltest på Milo. Nu verkar det som om han hör ordentligt och bra på båda öronen. Sympatisk läkare och sköterska guidade oss igenom den märkliga undersökningen, elektroder på Milo, och vi tysta i ett ljudisolerat litet rum längst in och längst bort i en korridor.

Idag är det grått och jag antar att det är sommaren som är här.

Mår fortfarande inte bra. Men arbetar trots allt, skriver, tränar, äter, pratar med folk. Jag gör allt för att inte dörren till källaren ska gå igen. Hatar att sitta där nere i mörkret med fötterna på fönsterblecket. Hatar när ljusglipan blir mindre och mindre, folks skratt från gatan, allt mer avlägset.

I början av min ny kommande roman går snubben det handlar om in på Myrorna i Norrköping och köper en svart kostym. Tung kostym. Rejäl.

Det gjorde jag också idag. Två hundra spänn för en snygg, svart, tung, gammal väldoftande kostym. Jag behöver gå ner något kilo för att komma in i byxorna.

Det ska vi lösa.Jag har nämligen stuvat om i mitt träningsschema också. Att jobba tio minuter på löpbandet var tusen gånger jobbigare än att cykla 40 minuter. Hela träningschemat är utbytt och jag är trött som en apa och har ont överallt.

Det är gott att leva.

Milo somnade nyss på min axel och jag gör lite mat, Jonna är ute och fikar.

 Det har varit en varm dag och jag gillar min skugga. Den är smal och snygg, min skugga. När jag går där och lyssnar på Wasteland med The Mission trivs jag att se på min skugga bakom mina solglasögon.

Skyltfönster och speglar är det värre med.