1972
Föds den 15 juni som andra barnet. Föräldrarna heter Eva och Adriano. Pappa är från Italien och mamma är svensk. Bägge arbetar inom vården. Storebror heter Peter och är sex år äldre.
Familjen flyttar till Lövgärdet i Angered. Gatorna där har kryddnamn.
Familjen bor på Kummingatan, Fänkålsgatan och Kaprisgatan.

1977
Den 28 november föds fotbollsspelaren Fabio Grosso.

1982
Italien blir världsmästare i fotboll.

1983
Ser Imperiet live för första gången. Stry är fortfarande med. Stry är supercool.
Har Annika Gidlöf i svenska på Tretjärnsskolan i Lövgärdet. Skriver en julpjäs som spelas upp för föräldrar och elever strax före jullovet. Den handlar om en pojke och en flicka som kvällen före julafton somnar och drömmer om Tomteland. Pojken vill ha en radiostyrd bil och flickan önskar sig en häst. (Gudrun Schyman har ännu inte beslutat hur hon tänker agera i frågan.)
Skriver min första riktiga berättelse. Den handlar om en bomullstuss på ett stort fält som drömmer om att bli en fin, gul t-shirt. Sedan vaknar den och
är bara fortfarande en liten bomullstuss. Den läses upp inför klassen som svarar med lika stora delar ointresse och kastade luktsuddgummin.
Någonstans skriver jag väl om den där bomullstussen fortfarande.
”Jag har skrivit på en enda dikt genom hela livet, men inte lyckats få ihop bitarna.”- Gunnar Ekelöf.

1984
Lämnar Lövgärdet (och alla förbannade mögelskadade radhus) i Angered och flyttar med familjen in till en nybyggd lägenhet med utsikt över hamninloppet och GötaÄlvbron i centrala Göteborg. Börjar på Guldhedsskolan. Träffar nya vänner. Bryter helt med förorten. Det enda som för alltid finns kvar är det där lätt obstinata skvalpet i blodet.
Har en kort men intensiv period av Drakar&Demoner paranoia. Den släpper som tur är greppet till sist.

1985
Imperiet ger ut Blå Himlen Blues.
Börjar ta långa, ensamma promenader. Förträdelsevis i lätt duggregn, tidiga kvällar och med nämnda skiva inspelad på BASF-band i freestylen. Brandgula, vadderade hörlurar. Vemodet gör sin entre.

1986
Imperiet ger ut Var e vargen.
En hel stad dansar till den på ett jättedisco på Götaplatsen. Jag dansar inte. Jag står bredvid och iakttar. Blir förälskad för första gången.
Varje dag.
Hela tiden.
Ägnar stora delar av året åt att misslyckas med att sortera alla nya intryck.

1987
Imperiet ger ut Rock´n roll är död.
Börjar hänga med hjulbent, märklig pojke med rött hår. Han heter Morgan och finns på riktigt.
Han köper First Chapter med The Mission som han spelar för  mig. Jag tycker det är förfärligt.
Jag tycker allting nytt är förfärligt.
Vi umgås med Daniel, vars morsa är präst och Andreas Bergström som talar tyst eftersom hans föräldrar är från Norrland. Ted är med också. Han sover aldrig, i alla fall ser det ut så. Vi firar nyåret tillsammans. Ingen av oss dricker. Någon vecka senare sätter jag mig ner för att i en novell beskriva den där nyårsnatten. Eller kanske snarare alla känslor den rörde upp. Det är första gången som skrivandet träder in i mitt liv som förklaringsmodell.
Vemodet.
En femtonåring med vemod. Både sorgligt och hemskt. Men aldrig banalt.
Ingenting är på låtsas. Jag visar upp det jag skrivit för Morgan. Han är måttligt intresserad. ”Jag var ju där” säger han. Jag kan inte förklara att han både var det och inte var det. Att det fanns en nyårskväll som bara ägde rum här inne.
Jag spelar fortfarande fotboll. I GAIS. Jag är den ende öisare som försökt sälja Gais matchprogram på Ullevi. Jag dumpade alla i en papperskorg och gick hem.
På julafton ringer jag för första gången Karl McFaul strax före Karl Bertil Jonssons Julafton.
Det är en tradition vi fortfarande håller vid liv.

1988
Imperiet ger ut Tiggarens Tal och splittras kort därefter.
Mina föräldrar skiljer sig. Också.
Jag och mamma flyttar till en ny lägenhet på Nordhemsgatan 17, precis ovanför porrbutiken Video Look. Pappa flyttar till Guldheden. Peter till egen lägenhet i Kålltorp.
Färdigställer ”Hjärtats Tårar” (sic!)
En novell, dikt och pjässamling som fortfarande står välsignat outgiven hemma i bokhyllan.
Några få utvalda får läsa. De är imponerade av omfånget. Möjligen.
Börjar skriva insändare i tidningarna. Skickar in dikter som publiceras. På våren går jag ut nian på Buråsskolan i Johanneberg.
På hösten börjar jag på Schillerska Gymnasiet i Vasastan.

1989
Läser dikter live för första gången.
Först vårvintern på min mormors begravning och senare under året på Café Hängmattan i Majorna, på deras ”Fria Scen.”
Det är massor av år före allt vad Poetry Slam heter.
Det är jag och min storebror Peter som broderligt delar på Hängmattans trånga scenutrymme.
Det är en kick som går utanpå det mesta.
Skriver färdigt min första (outgivna) roman. En Kugghjulspojke heter den.
Dricker alkohol för första gången. Det känns som en gåva från Gud. Hela världen öppnar sig. Allting tycks möjligt. Det går att tala med folk, det går att bli delaktig istället för att bara stå vid sidan av.

Jag ringer Morgan på fyllan och försöker beskriva det oerhörda i allting, i att det snöar. Morgan vill sova och lägger på. På rockklubben Valvet på Första Långgatan ser jag rockgruppen Fågel Blå sjunga om Hundra Hästar. De har en cool basist som heter Krånne.
Han och Peter är polare. Efter en spelning bär vi hem  hans bas hem till mig (Valvet ligger runt hörnet.) Jag är omättligt stolt.
En höstkväll på restaurang Gillestugan vid Järntorget sitter vi och försöker spåna fram ett bandnamn.

Vi ska starta rockband nämligen. Ingen av oss kan spela men Peter, som är äldst, har tagit ett lån och köpt elgitarr och förstärkare. Det är Morgan som kläcker namnet The Christer Petterssons. Det är lysande. Det är jag, Peter, Juan Martinez, Morgan Erkhagen, och Andreas Bergström.
Vi fixar replokal, skinnbrallor och börjar skriva låtar. Innan vi gör allt det affischerar vi ner hela stan där vi förklarar att vi kommer bli nittiotalets största rockband.
Vi fick både rätt och fel.

1990
Uppträder flera gånger med egna dikter och den eget ihopsnickrade  monologen "Den Anklagade" för de andra eleverna i Schillerskas fantastiskt vackra aula.
Låter håret växa. Pannbandet kommer fram. Sover i skinnjackan. Bär solglasögon. Också när det regnar. Testar på insydda jeans för första gången. Får råd att köpa mina första Dr. Martens.
Börjar umgås med Jerker Rellmark. Han gillar Yes och Marillion. Det är okej.
Vi garvar oss igenom skoltiden.
Vi repar vidare med bandet. Det går mest ut på att dricka bärs och skälla ut Morgan för att han kommer försent till repningarna. När han kommer två
timmar sent så är HAN sur på OSS för att vi är i tid. ”Dålig Rock´n roll” konstaterar han, inte utan viss rätt.
Uppträder både med bandet och med dikterna under stor gala i Schillerska aula en vårkväll.
Tidningen GP utlyser tävlingen Rockslaget, en musiktävling för lokala band.
The Christer Pettressons anmäler sig. Ett krav är att spela Stones Jumpin Jack Flash. Antagligen för att göra juryarbetet lättare. Det skiter givetvis vi i. Vi spelar våra egna låtar (Cop Killer, Black Angel bland annat)  tills arrangörerna ser sig tvingade att helt sonika stänga av strömmen. Då fortsätter vi sjunga akapella och utan ström. Det förekommer knallpulverpistoler på scenen.
The Christer Petterssons går inte vidare till seminifinal.
Men ingen kommer ihåg vilka som gjorde det.
Ola, Christoffer, David, Magnus, Krånne, Andreas, Morgan, Kristina, Bodil, Martinez, Marie och jag åker till Roskilde festivalen.  David kör rattfull från en krog inne i Roskilde där vi sett Italien spöa Irland i kvartsfinal i VM. Vi är antagligen skrämmande nära döden.
Juan spelar The Sisters Of Mercy i bilen ner. ”Burn.” Det är så dåligt att jag knappast tror det är sant. På hösten har jag köpt allting jag kan komma över och blivit en av Sveriges hårdaste Sisters fans.
Äntligen får jag också upp ägon och öron för The Mission.
Flyttar i november till första egna lägenheten, Svanebäcksgatan 8b, Kungsladugård.
Den 12 decemer 1990 uppträder vi för första gången med något vi valt att kalla Kulturmord där vi varvar dikter med låtar. Det är på Stadsbibliotekets hörsal. Krånne är i högsta grad delaktig i projektet med sin gitarr och sina låtar. Krånne är en av oss.
Han får direkt de flesta applåderna. Vi jobbar hårt med att försöka nå ut med det vi skrivit. Vi uppträder på små scener, men med stor publik, runt om i stan.
Vi jobbar också hårt på att ha jävligt kul.
Vi är ett som ett stort böljande hav som sveper genom stan under året.
Givetvis kan det inte vara för evigt.

1991
The Christer Petterssons splittras.
Jag, Peter och Krånne bildar nytt band. Vi heter en massa saker. The Wildflowers (efter en låt med The Cult) Kill Em´With Sound (efter…tja…Krånnes märkliga huvud) men bestämer oss slutligen för BAD FUN (Dels efter en annan låt med The Cult men också Big Audio Dynamite, Mick Jones band.)
Vi spelar i Stockholm,  och deltar i Rockslaget igen.
Vi går inte vidare.
Jerker Rellmark är ny trummis. Efter en tid kommer Fabian Edmar med på gitarr.
Jag bär alltid svart. Lyckas få tag i skrämmande tighta jeans. Armringar i drivor. Färgar håret svart. Målar ögonen med kajal.
Lyssnar uteslutande på Thåström, The Mission AC/DC, Sator och Sisters Of Mercy.
Ungefär som nu alltså.
På sommaren tar jag studenten. Tre fantastiska år på Sveriges bästa gymnasium, Schillerska  är slut. Firar i champagne och i Krånnes kostym.
Börjar hänga med Johan Lindholm (som är  lika torsk på Thåström som jag) och en gitarrspelande yngling vid namn Mats Lerneby som envisas med att dela ut sina demokassetter till allt och alla, vid alla tidpunkter.
Frekventerar företrädelsevis puben Stage Door vid Berzeliegatan.
Uppträder på Hultsfredsfestivalen med Peter.
Trots att vi inte givit ut något kan publiken mina dikter. Fantatiskt. Jag är mycket berusad och spillar sprit backstage och skäller ut scenansvarige.
Oklart varför. Vi får höra att vi är portade på livstid från Hultsfredsfestivalen.
Jag har inte varit där sedan dess.
Skriver (outgivna) diktsamlingen Besvärjelser.

1992
Ger ut min första bok, I den andra världen.
Förlaget Tre Böcker trycker den tillsammans med Peters Det Oerhörda. Två diktsamlingar i en volym alltså. Vi firar med uppträdande och massa folk på Stadsbibliotekets Hörsal. Festen fortsätter till Thai Shangai i Haga.

Bär med mig boken i systenkasse knuten i fickan på jeansen. Försöker betala allt från krogpersonal till taxichaufförer med den. Med varierande framgång.
Boken blir ändå en succe och finns nu inte ens hos förlaget. Jag äger inget exemplar av den själv. Uppträder runt om i Göteborg. Det kommer allt mer folk på våra uppläsningar. Vi är ett ambulerande stormmoln. All annan (också den så kallat alternativa) kulturen i stan skyr oss som pesten. Vi krossar en del rutor uppe på Konstepediemin vid Linne´platsen den 8 mars. Några andra unga poeter går samman under en annan äldre trött poets vingar och försöker bilda någon sorts motsvarighet till Malmöligan. De är elva till antalet. Givetvis är inte jag en av dem. Står fri från allting. Gjorde det då. Gör det fortfarande.

Fyller tjugo år.
Firar först hos mamma och morfar med sprit och jordgubbar.
Slutar hos Johan med samma jordgubbar uppkastade i handfatet inlåst på dass.
Tecken skrivs för den som kan läsa.

Bildar tillsammans med Mats Lerneby, Krånne och trummaskin coverbandet The Sisters Of Jersey, som sedemera byter namn till Wake. Fast vi känner oss inte som ett coverband. Vi känner oss som The Sisters Of Mercy. Mats, som spelar gitarr,  kallar sig Werner Hasse.
Vi dricker Astrakan päroncider och repar utan t-shirt men med solglasögon i en källare vid Redbergsplatsen. Får en spelning som förband till Jerkers andra band på Valvet på Första Långgatan. Det låter faktisk riktigt bra om oss.

Ser The Sundays på Magasinet.
Fantatiskt.

Är nästan alltid oss hos Johan, först i Munkebäck och senare i Gamlestan.
Vi partar i stort sett varenda dag. Hänger på Magasinet och Kårkällaren.
Samtidigt. Är med hos Aschberg i TV 3 och läser dikter. Uppträder på nu insomnade Dalarock i Hedemora. Publiken är fullare än vad vi är. Jag sjunger slutet ur ”This Corrossion” med The Sisters a capella och skäller ut dem, kallar dem jävla bönder. Jag har delvis rätt. Festar med Roger Arvidsson och hans band Sonic Wahlters backstage. Det är mycket länge sedan. Bryter av nyckeln i bildörren så mamma och hennes dåvarande man Bengt får åka upp från Göteborg med extranycklar så att vi kan komma hem från Dalarna.

1 maj åker jag, Peter, Krånne, Goran, Krånne,  och Johan till Christania i Köpenhamn för att se Peace, Love and Pitbulls. Sator och The Nomads ska också spela med. Vi ber Sator komma ner från sin backstagehimmel en trappa upp i nån lagerlokal, Chips K gör det och ser lätt frågande ut medan Johan visar honom sin egenhändigt gjorde t-shirt ” Har du hört Stry eller?”
Johan brukar tjata om The Cure med Chips K på Magasinet.
Han kilar fort upp igen.

Talar med en tjej som är en kille som vill ha med oss till en källare i Helsingör. Är fan nära på att dra med de andra dit. Ingen aning om varför.
Teveappareterna på scenen under Thåströms gig går sönder en efter en. Det är högt som fan.Vi blir tullade av dansk polis utanför. Ingen av oss har något.

Vid tullen på vägen hem frågar de Goran ( Velkovski i efternam, taxichauffis och halvdan målvakt i GAIS) vart vi kommer ifrån, med denna fråga menandes vart vi just varit. Goran, lätt rödögd och förvirrad lutar på skönt chaffismanér utan ena armen utan att tänka på hur proppgull med hachstämplar från Christiania den är och svarar, sanningsenligt för övrigt:
- Dö…vi e från Göteborg…
Vi får snällt åka in i ett garage…

Skriver en roman också, som tack och lov aldrig blivit utgiven, Jobs Andra Bok…(Herregud, bara namnet…)
Är inte medveten om det då men 1992 blir symbolåret för min ungdom. Visst är det ett skönt patetiskt och just därför godtyckligt vackert uttryck; ”min ungdom…”
Martin bricks ungdom kan man nämna utan att blinka ( det är en roman av Hjalmar Söderberg) men man blir alltid genererad av att tala om som egen.
Jag är inte nostalgisk. Har faktiskt aldrig varit det.
Men allting ryms där.
Det är säkert mycket glättigare nu när man ser tillbaka på det än det var då.

Alltid pank.
Pluggar religion på universitet.
Det fungerar fram till en tenta erbjuder frågan ”Hur högt över havet ligger Jerusalem?”
Inte fan vet jag.
Ständigt i arbete med något nytt skrivprojekt.
Myten, bilden av en ständigt drickande poetjävel med kajal och pannband är bara delvis sann.
Jag jobbade också stenhårt de åren, skrev och skrev, och skrev.
Men att skriva är ju en tyst sysselsättning.
Det är hjärtligt, naivt, storslaget och pulserande.
Det är så oerhört mycket mer och så väldigt många fler men jag sparar det.
Till en annan gång.
Det är inte mycket för världen men det är min ungdom.

Marcus Birro
Norrköping 2006-10-31